Korrespondent-artikel (GHST)
|
| Tryckt i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning N:o 65, 22 Dec. 1838 |
Korrespondent-artikel.
Kärälskelige Götheborgare!
Jag har aldrig varit med min fot i Göteborg. Såsom pojke lärde jag med fingret utpeka dess läge på kartan; såsom yngling tog jag mig ofta till att peka fingret åt dess allt mer och mer aftacklande handel och sjöfart; såsom man har jag mer än en gång slagit knogarne i bordet, när jag hört att Handelshus derstädes gjort samma manöver med vantarna. Om man på samma sätt, som man bedömer menniskan efter hennes hufvad, skulle bedöma Sverige efter dess båda hufvudstäder, fruktar jag att vårt kära fädernesland komme att spela en högst kuriös roll på verldsteatern. Svea är en sköldmö och således en qvinna. Hvarföre man tänkt sig den nordiska tapperheten under en qvinnas kjortel, känner jag ej så noga, så framt ej meningen dermed varit att på samma gång under densamma dölja våra brister och bräckligheter, som ej äro de obetydligaste, och hvilka således alltför väl skulle kunna behöfva en täckmantel mot verlden. Svea är kall som fjellens is; ej under således att Söderns hetlefrade friare, hvarje gång de försökt taga den blonda varelsen, förkylt sina finger. Svea är mager — mager som en utsvulten bonde från Norrlands skogar. Det är hårdt för ett Svenskt hjerta att nödgas erkänna denna sanning. Hur annorlunda presenterade hon sig ej på den tiden hon gjorde sina verldsbekanta tyska resor; då hon klef öfver Bälten, för att spänna bälte med Danskarne i Köpenhamn och öfver Östersjön för att klösa Ryssarne vid Narva. O att hon blott skulle träffa näsan i stället för ögonen! Hvilken harm, att hon, som så väl förstod lära Polackarne dansa svenska polskan och så naivt klippte sjelfva Saxarne, så snöpligt skulle förlora äran vid Pultava! — När nu dertill kom, att hon tappade ena vaden i Pommern och den andra i Finland, och hon detta oaktadt i sin gänglighet, åtog sig bära den Norrska sillsäcken på ryggen, hvem undrar väl då att hon svigtar på benen, att hon andas tungt och, oaktadt iskölden i sitt hjerta, bär ångstens svett i sin panna! Den arma qvinnan! Det är ej för roskull hon står lutad, lik en fattigstugkäring, på kartan, — vi finna således, mine kärälskelige, att Svea i så mycket kommit till korta; låtom oss äfven undersöka hur det förhåller sig med hennes hufvuden, hvilka man kan antaga vara tvenne: Ett Politiskt hufvud som är Stockholm, och ett Handelshufvud som är Götheborg. Det förra är så underligt organiseradt, att sjelfva Hr Gall skulle förbluffats dervid — ja, för hvarje politisk organ han på detsamma hade kunnat upptäckt, skulle han hafva ropat: O, — Ansigtet, som natt och dag blöter sig i saltsjöns vågor, får salt i ögonen så att de blifva totalt starrblinda mot öster, under det att nacken plaskar i Mälarens sötvatten, och, oaktadt alla squalpningar till och med från S:t Clara sjö, icke blir klarare för det; man säger att Stockholm är ett litet Paris. Som man nu med det stora Paris menar medelpunkten för stora idéer och deras utveckling, så kan man naturligtvis med det lilla Paris icke mena annat än den stora stadens skuggsidor: Lyxen och lättsinnet — och i sådant fall är Stockholm onekligen ett litet Paris. — Men nu till Götheborg, Sveas Handelshufvud. Det säges, att man på gatorna derstädes blott ser ljusa hufvuden; men jag undrar just om man kan säga detsamma, när de hvita kastorhattarne, som derstädes lära vara på modet, aftagas. Till sitt yttre skall Götheborg vara en välbygd, ståtlig stad; men hvad dess inre vidkommer, påstår man att dess handel går på styltor och att dess sjöfart ståtat ut. Jag för min del kan visserligen ej deröfver fälla ett afgörande utslag, men när jag eftertänker hvad Götheborg nu är och hvad det för ej så lång tid tillbaka var, och derjämte ställer Köpenhamn för ögonen, faller jag ovilkorligen på den tanken, att Danskarne, när de ej förmått beröva svansen på det nordiska lejonet ett enda strå, åtminstone gjort allt hvad de kunnat för att sveda vingarna på den svenska merkurius och även lyckats deruti[1]. Man säger vidare, att Götheborg är ett litet London; monne likväl förhållandet dermed ej är detsamma som med det lilla Paris? Att Londons kommerciella ande och lif ej mera öfverfläktar Götheborg, torde vara säkert; annat kan förhållandet vara med de Engelska biffstekarne, och som nu oset af dem är starkare i Götheborg än i Sveriges öfriga städer, torde benämningen: lilla London icke så illa fylla sin plats. Jag har nu som hastigast sökt uppdraga en jemförelse emellan Sveriges båda hufvudstäder, och har, som ni lätt finner mine kärälskelige, lika litet skonat min egen födelsestad som min nya bekantskap; men måste derjemte erkänna, att då Stockholm är på den ståndpunkt att det utan Regeringens vistande derstädes med thy åtföljande Rikets förnämsta Auktoriteter, på intet vis skulle bära sig, är Götheborg deremot, i trots af det absoluta merkantilsystemets tryckande bojor, en stad, som icke allenast existerar genom sig sjelf; utan äfven, efter hvad man af de sednare 8 åren kunnat förnimma, skänker oss förhoppningar att vår handelsflagga åtminstone ej djupare skall falla. Då jag nu åtagit mig att en gång i veckan genom korrespondent-artiklar fortsätta den påbörjade bekantskapen med eder, mine sötaste, hoppas jag få öfvertyga eder om min goda vilja att framställa sanna taflor af vårt fädernelands så ekonomiska som politiska ställning, i förtröstan på att att med vänskap och förtroende blifva bemött af eder tillbaka.
På köpet vill jag meddela Er en nyhet: I Stockholm har helt nyligen en större batalj varit levererad. — Dock, förifren er ej! Den Rabulistiske Göthen behöfver hvarken ringa i stormklockan eller signalera med svarta flaggan; ty inga kanoner, inga bäjonetter, inga hästgardister, inga sönderslagna fönsterrutor, med ett ord, intet af det der storartade slaget har varit i fråga. Ett band Smyghandlare och några Tullbetjenter hafva vid Blå Porten å Kongl. Djurgården tilldelat hvarandra blå ögon, och lärer det gått hett under — näsorna till. Strider gällde icke det så kallade packets rättigheter, mon väl rättigheterna till en packvaqn. Tullbetjenterne fäktade som riktiga tull-lejon — ja vida käckare än våra besjungne Hästgardister — men öfvermannades, hvarefter de båda partierna retirerade å ömse sidor, hvar och en med sin påpackning. Och kan man verkligt säga, att hvilka som genom det misslyckade lurendrejeriförsöket än gått miste om julklapparne, var det åtminstone ej Tullbetjenterne. Och härmedelst tager jag för denna gången afsked af Eder, önskande Eder en lättsmält julgröt och bättre lycka i edra företag!
- ↑ Vår Korrespondent synes hafva en för hög tanke om Köpenhamns, eller, rättare, en för låg om Götheborgs handel. Menar han åter att Köpenhamn gör Götheborg intrång derigenom, att det förser vissa städer på Svenskas kusten med varor, hvilka borde tagas från Götheborg; så kan sådant endast tillskrifvas felande princip i våra tullager.