Vattnet flödar ut i havet,
i det blåa havet.
Lyckan ej kosacken funnit,
hoppet är begravet.
Ut i världen drog kosacken.
Blåa havet sjuder.
I kosackens vissna hjärta
varningsstämman bjuder:
»Varför gick du? Varför vände
du ej hem tillbaka
till din far, din gamla moder
och din unga maka?
Andra länder, andra mänskor!
Tung och lång är stråten.
Ingen där din glädje delar,
ingen delar gråten.»
Än vid strand kosacken sitter.
Blåa havet flyter.
Och förhoppningen om lycka
sig i sorg förbyter.
Högt i luften tranesvärmar
fritt mot hemmet sträcka.
Täta törnesnår kosackens
stig till hemmet täcka.
För att lyckan nå kosacken
drog långt ut i världen.
Men han fann ej vad han sökte
och gick vill på färden.
Döende, en avskedshälsning
han åt solen sänder.
Tungt och bittert är att hädan
gå i fjärran länder.
