Krig

Krig av Dan Andersson

Det sitter en gud i det blåaste höga
och blickar neråt jorden på djurens besvär:
'Nej titta, mina maskar, de krälande tröga,
de har skaffat sig kanoner, de döda med gevär.
De ha ändrats mycket redan,
de ha titlar och namn -
det är tider sen de avlades i ursprungets famn.

Det är tider sen jag skapte dem att älska och äta,
sen jag gjorde dem av stoft efter belätet mitt -
Nu tävla de med djävlarna i konsten att träta,
nu bråka de om honorna, om mitt och om ditt.
Dett bullrar, det flammar,
det är byar i brand,
det luktar blod, det jämrar sig från svartbrända land

Det är tid att bli kräldjur igen och börja krypa -
det var underligt att ont skulle komma av gott.
Deras lek är att bränna, deras lust är att strypa -
det är bättre, att jag dödar dem och skapar något smått.
Det klotet må jag slunga
in i solarnas glöd,
här blir aldrig någon trevnad, förrän jorden är död'