Hvi pröfvas ej huggande
Jernen ännu?
Hvi klyfvas ej skuggande
Hjelmar i tu?
Förlorad är tiden
I kojornas skygd:
Till fältet, till striden
För fädernebygd!
Hvad krigiska röster!
De komma från öster,
De dåna, som stormen kring fädernestrand.
De komma från vester,
De objudna gäster.
Till striden, till striden för fädernesland!
Ack! ett folk af stilla herdar, bodde
Vi lycksalige i okänd Nord;
Uppå fädrens fält vår föda grodde,
Och i fädrens dalar sprang vår hjord.
Våldets slagtningar oss brydde föga,
Liksom åskor hörda långt ifrån;
Men de nalkas, — och med blodigt öga
Tittar kriget ner på fjällens son.
De sekelsgamla,
De lagbesvurna
Verldsformer ramla:
Det strömmar en flod
Af offerblod
Kring verldens urna.
Som en röfvare i natten smögo
De förrädiske med bortgömd dolk.
Plötsligt deras fanor flögo
Bland ett tryggt och fredligt folk.
Våra skördar komma de att ströfva,
Våra fäders ben att trampa på,
Vära qvinnors dygd att röfva,
Våra söners kraft att slå.
Oss dalarne nära,
Oss kringmura berg:
I bröstet är ära,
I benen är merg.
Vi samlas, vi tåga
Till fosterlands värn,
Med hjertan af låga,
Med händer af jern.
Fritt på pannan segrarn sätte
Mången stulen krona opp!
Fritt de svaga folken mätte
Med sitt blod hans bödlars tropp; —
Än har ingen ovän stuckit
Ut sitt läger på vår strand,
Ingen oväns häst har druckit
Källorna i Göthens land.
Ännu ledas våra tärnor
Till sin brudstol af vår hand,
Ännu blicka Nordens stjernor
Ner på ett sjelfständigt land.
Blott hjertat är modigt
Och viljan är varm,
Vi lyfta vår arm
Och hämna oss blodigt.
Fritt öfver oss hvälf
Båd’ Ryske och Danske:
Vi kaste vår handske
Mot ödet sjelf. —
Hvarför mäter icke hjelten
Sjelf sin kraft med Svenske mäns!
Hvarför vaka ännu Belten
Troget kring en hotad gräns?
Låt dem skicka sina slafvar,
Låt dem hvimla kring vår strand!
Inga byten, endast grafvar
Få de i de frias land.
Ty Lejonet vakar
På jägarens ban,
Det ryter, det skakar
Sin väldiga man.
Det hör inga böner,
Det räds intet hot.
De osällas söner
Dess kula gå mot.
Bojor och blygd de förmätne ärna
Oss, som ej frukta, oss, som ej fly.
Förr ifrån himlen de stjäla en stjerna,
Än de ta bort från vårt land en by.
Många de äro: välan, så dricke
Jorden de mångas blod — och bli fri!
Många? — de stridande räkne vi icke,
Endast de slagna räkne vi.
Upp, mötom de krossande
Härar med mod!
Upp, släckom de blossande
Åskor i blod!
På sträckande kampar
De flykta, — farväl!
Förskräckelsen trampar
De flyendes häl.
Så länge ännu Carlavagnen vältar
De gyllne hjulen omkring nordens zon;
Så länge bergen än ge jern och hjeltar,
Så länge står det gamla Sveas thron.
Den fallne skall hvila i
Fädernas jord.
Hans rykte skall ila i
Sjelfständig Nord.
Den gamle skall komma
På vacklande staf
Och lägga en blomma
På ynglingens graf;
En flicka med sväfvande
Lockar skall gå
Och fälla en bäfvande
Tår deruppå;
En skald skall besjunga,
Med hjertat i brand,
Den slumrande unga,
Som föll för sitt land.
Snart stormen tiger,
Och solen ler,
Och friden stiger
Från himlen ner.
Kring bygden skallar
Blott fröjd och ro,
Och under tallar
De frie bo.
Och dagen firas
Med dans och lek,
Vår panna siras
Med krans af ek.
Den fyllda kannan
Kring laget går,
Och ingen annan
Är skåln än vår.
