Kung Brännvin

Kung Brännvin av Dan Andersson

Jag smädar dig ej som du smädas av dem, som predika om plikt och moral,
fast du kom mig att vackla på himmelens väg, som går uppåt, backig och smal.
jag älskar dig ej fast du frälst min själ från att vändas i vanvett kring -
åh - det klara förnuftets öga ser för skarpt på förfärliga ting.

Jag har hatat dig hett när en fattig och arm du knuffat i smutsen omkull,
men älskat dig högt för din konungslighet och din ungdoms och härlighets skull.
Hos mig stal du synen och känseln en natt och lät mig få drömma en stund
och skänkte ett dödens gudbarn en tung och välsignad blund.

Två ansikten hade du, konung, ett i kärlek mot himmelen vänt,
och ett som var upplöst av gråt och av världens smärta förbränt.
Åt andens stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,
och ett stänk av den eviga glädjen åt den som mycket förstått.

Jag smädar dig högt för de mjuka och små du kysste och slog ihjäl,
för det du var bordsgäst hos röda och dästa - för de många utan själ.
Och nu är du beredd att gå ut från vårt land och de feta ropar dig kvar,
för deras räkning jag skrattar högt om du ock till helvete far.

Väl ofta du skänkte ett knippe av liv åt den som var femfalt död,
och ofta du slog en fattig man och stal den bekymrades bröd,
Åt den, som var mera en själ än en kropp gav du rosor och glädjens gråt -
och slog honom hårt, men hans arv ifrån Gud, hans dröm kom du aldrig åt.

Ty den som satt fast i all jordens träck du tryckte blott hårdare ner,
men den som fått längtans visdom i arv du vände blott uppåt mer.
Om du blodat din kåpa med oskyldigt blod må du smädas av ovän och vän,
men klippte du av en förklarads liv - o konung han uppstår igen!