Du store Gud, jag prisar dig
med allt mitt hus rätt innerlig
för all din goda gåfva.
Blif i vårt hem oss alltid när,
att du vår Gud och Fader är,
som vi af hjärtat lofva.
Låt oss bo
i din tro,
sänd af höjden
rätta fröjden
till vår boning
med din kärlek och försoning.
Sakta glida vimpelprydda båtar,
Mälarn speglar röda aftonskyn,
åror plaska under valthornslåtar,
lövskog doftar invid vattnets bryn.
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj -
vagga utan mål en natt i vackra maj!
Valthorn, tystna nu,
eko, lyssna du:
kung Erik leker på luta.
Konung Erik på sin luta leker,
lutan lagd på silkesstickat knä,
och den vita handen välljud smeker
fram ur silversträng och cederträ.
Liten Karin lyssnar tyst därpå,
tills i hennes ögon stora tårar stå.
Är herdinnan min
icke glad i sinn'?
Kung Erik leker på luta.
Fruktar du försåt ifrån min broder,
hertig Rödskägg - säg, min tankes sol?
Än jag håller fast i rikets roder,
än jag sitter på kung Göstas stol.
Till dess dagen purprar bergets hatt,
låt' oss älska blott i vårens ljusa natt!
Det är långt igen
än till morgonen -
kung Erik leker på luta.
Liten Karin, unge kungen ber dig:
bliv du min och Stockholms borg du får.
Säg ett ord - och jag guldkronan ger dig
att förblekna kring ditt gyllne hår.
Jag är Erik, vackra drömmars kung:
smidd av månestrålar känns ej kronan tung.
Gråt ej, barnet mitt,
så blir riket ditt!
Kung Erik leker på luta.
