Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad/1879/Lyckans hjul

←  Hjelmar med vildsvinsbild
Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitetsakademiens månadsblad (1879)

Lyckans hjul
Ingeniör Fribergs berättelse om grafundersökningar i Södermanland  →
Åttonde årgången av Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad


[ 3 ]

Lyckans hjul.

Då redan vid föregående tillfällen blifvit omtaladt, att man under medeltiden plägade i våra kyrkor afbilda lyckans hjul, kan fig. 2 här införas utan att beledsagas med många ord.[1]

På hjulet, hvars midtparti är otydligt genom en spricka i hvalfvet, uppstiger på den ena sidan en ung, elegant klädd ung man med långt hår, en åtsittande tröja och prydliga snabelskor, öfver den ena axeln hänger ett skärp besatt med bjällror; öfver honom står regnabo, jag skall regera. Öfverst sitter en man, ännu elegantare: det långa håret utbreder sig på axlarne, öfver den fina, pelsbrämade, ljusa tröjan med mörkare bröststycke och smakfulla broderier, bältet sitter opraktiskt och sprättaktigt nedanom veka lifvet. Med öppen mun förkunnar han regno, jag regerar. Den andra sidan visar en kontrast af sorglig beskaffenhet: en man störtar hufvudstupa ned, iklädd hvardagsdrägt, med längre rock och staf; hans öppnade mun visar, att han uttalar sitt lifs bittra erfarenhet: regnaui, mitt rike är slut. Vid början af banan, med dess ljusa förhoppningar, står en musikant, som samtidigt behandlar pipa och trumma. Som motstycke står å andra sidan döden, som vanligt denna tid i gestalt af ett med något kött beklädt skelett, färdig att med sin spade gräfva en graf åt det på marken utsträckta svepta lik, hvilket konstnären låter säga sum sine regno, jag är utan rike.

[ 4 ]

Denna bild förekommer i Herkeberga kyrka, Uppland. Målningarna derstädes äro icke signerade, men deras karakter är så utpräglad, att man icke gerna kan taga miste om upphofsmannen; det kan icke vara någon annan än den ofta omtalade mäster Albrekt.
Hans Hildebrand.

  1. Olaus Petri säger: ”hafver konung Carl mer än nog försökt lyckohiulet och verldenes ostadighet.”