Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Christine Nilsson
| ← Carl Anton Hallengren |
|
Lydia Johanna (Jenny) Åkerlund → |
Christine Nilsson sedan Fru Rouzeaud, därefter Grefvinna de Casa Miranda. K. St. T. 2 konserter, 12 och 19 aug. 1876; gästspel 25 aug.—2 sept. 1876, 3 ggr; 4—8 okt. 1881, 3 ggr. Född den 20 aug. 1843 i ett litet torp i Väderslöf nära Växjö. Hennes föräldrar voro torparen Jonas Nilsson och hans hustru Christina Månsdotter. Bland sju syskon var hennes äldste bror, Carl, den som i barndomen föregick Christine med godt exempel. Han spelade fiol, och hon lärde själf spela på samma instrument när hon ej var äldre än åtta år. Hennes högsta önskan var dock att kunna skaffa sig en egen fiol. För att nå detta mål öppnade hon många landsvägsgrindar och mottog många grindslantar. När hon så slutligen fick sin egen fiol kände hennes glädje inga gränser. Åtföljd af sin moder gjorde hon många och ofta rätt långa fotresor, spelade och sjöng på gästgifvargårdarna samt här och där i byarna. Hon var fjorton år då modern i juni 1857 tog henne med till den stora sommarmarknaden i Ljungby. Här fick häradshöfding Fredrik Tornerhjelm höra henne, och han frapperades genast af hennes vackra röst, och öfverraskad af den ovanliga företeelsen, utverkade han af modern tillåtelse att skicka den unga flickan i pension. Och så kom hon till Halmstad, där hon sattes i pension, och fick till lärarinna i sång den äfven som porträttmålarinna kända friherrinnan Adelaide Leuhusen, född Valerius (dotter af skalden Johan David Valerius). Det var genom denna lärarinnas omsorgsfulla och skickliga ledning som den unga smålandsflickans rika anlag från början upparbetades för att sedan utbildas till det storartade konstnärskap som skulle göra Christine Nilssons namn kändt och berömdt öfver hela världen. Hennes allra första uppträdande inför offentligheten ägde rum i början af år 1859 i Halmstad på en af friherrinnan Leuhusen föranstaltad soaré. Sedan vistades hon någon tid i Göteborg, där den unga eleven i grosshandlaren Rudolf Koch erhöll en upplyst och frikostig beskyddare, som aldrig tröttnade att under hennes lärotid understödja henne. Här uppträdde hon den 19 maj 1859 på en af pianisten Sara Magnus anordnad konsert. Samma år blef hon därstädes konfirmerad af domprosten Wieselgren.
Så kom hon, hösten 1859, till Stockholm, där hon genom friherrinnan Leuhusens bemedling anförtroddes åt Franz Berwalds ledning, och han lät henne uppträda i De la Croix' salong den 28 febr. 1860 på en soaré inför »de kungliga» och en fulltalig publik. Aftonbladet skref om detta hennes första uppträdande: »Den till förmån för den sextonåriga sångerskan, svenska bondedottern Christine Nilsson, i går afton gifna soarén var besökt af ett så talrikt auditorium som De la Croix' salong kunde rymma, och den unga sångerskans särdeles goda röst och ovanligt musikaliska anlag, som redan nu väckt ett så lifligt intresse och som lofva mycket efter erhållen utveckling, rönte ett synnerligen uppmuntrande bifall från publikens sida. Drottningen, änkedrottning Desideria, hertigen och hertiginnan af Östergötland samt prinsessan Eugenie hedrade soarén med sin närvaro».
Efter ett års studier för Berwald fick hon hösten 1860 komma till Paris. Hon sjöng först någon tid för Masset, därefter för Wartel. Med brinnande ifver studerade hon nu i fyra års tid. »Den tafatta bondflickans framsteg i den dramatiska sångkonsten, i scenisk säkerhet och elegans voro ovanligt snabba. Inom kort hade hon nått den punkt där den öfverförfinade franska smaken vill ana konstnären, och på samma gång hennes modersmål förblef den hederliga smålandsdialekten, talade hon franska med en förvånansvärd parisaccent.» Den 27 okt. 1864 fick hon debutera å Théâtre Lyrique som Violetta i »La Traviata», och hon tog från första stunden pariserpubliken med storm. Bland publiken märktes kejsar Napoleon med gemål och en talrik svit. Efter denna debut följde ett treårigt engagemang vid Théâtre Lyrique, under hvilken tid hon dock äfven uppträdde i England, dels vid de stora religiösa musikfestema, dels i gästroller å Her Majestys Theatre i London. Sedan hennes treårsengagemang vid Théâtre Lyrique utgått tog hon anställning vid Stora Operan i Paris med ett honorar af 6,000 francs i månaden. Å denna scen uppträdde hon första gången den 9 mars 1868 som Ophelia i Ambroise Thomas' opera »Hamlet», hvilken roll hon kreerade och där hon särskildt med den i fjärde akten inlagda »Näckens polska» väckte en oerhörd hänförelse. Bland hennes öfriga partier å denna scen må nämnas Margareta i »Faust», hvari hon firade en glänsande triumf, och Alice i »Robert».
År 1870 uppträdde hon å Drury-Lane-teatern i London för första gången i Mignons parti. Samma år företog hon en konsertturné till Amerika, dit ett lysande engagemang af den bekante impressarion Maurice Strakosch lockat henne. Återkommen till Paris uppträdde hon ånyo på Stora Operan och reste sedan öfver till London, där hon hvarje sommar förut regelbundet låtit höra sig sedan 1867. Här sammanvigdes hon den 27 juli 1872 med pariserbankiren Auguste Rouzeaud, son af en fransk köpman. Vigseln ägde rum under storartade högtidligheter i Westminster Abbey och bevistades af Englands högaristokrati. Detta äktenskap upplöstes genom makens död den 22 febr. 1882.
Det skulle blifva för vidlyftigt att här följa vår berömda landsmaninna på alla hennes triumftåg — från Paris till London, från London till Petersburg och Wien, där hon i synnerhet väckte uppmärksamhet med att på tyska språket återgifva Elsas parti i »Lohengrin» (hennes enda Wagnerparti), från Wien till Madrid, åter till Amerika (1882—83) och till Paris samt 1885 till Tyskland, då hon för första gången lät höra sig för Berlinpubliken.
Sitt hemland besökte hon för första gången sedan hon blifvit världsberömd storhet sommaren 1865, då besöket gällde hembygden. Hennes första göromål var att med det guld, hon redan då samlat, förskaffa sina föräldrar och anhöriga en ekonomisk sorgfri existens. Vid detta besök uppträdde hon icke offentligt. Hennes andra besök här inträffade i augusti 1876, då hon kom till Stockholm för att med Conrad Behrens som impressario börja en konsertresa genom Sverige. Hon stod då på höjdpunkten af sitt konstnärskap. Redan vid första konserten i Ladugårdslands kyrka den 10 aug. lade hon publiken för sina fötter; det blef en lika utvecklad Christine Nilsson-feber som på sin tid Jenny Lind-febern eller året förut Trebelli-febern varit. Efter hennes andra konsert, som ägde rum å Kungl. Stora Teatern två dagar senare, skulle biljetter säljas till de tre operaföreställningarna, vid hvilka hon skulle uppträda, och redan vid 3-tiden på eftermiddagen dagen före biljettförsäljningen bildades kö i Kungsträdgården nedanför Operahuset, och innan aftonen bestod denna kö af ett par hundra personer, som tåligt väntade hela natten till dess biljettluckan öppnades kl. 9 följande dags morgon. Slutligen kom den minnesvärda dagen, den 25 aug. 1876, då den stora sångerskan för första gången uppträdde på den svenska operascenen, som Margareta i »Faust». Frans Hedberg, som då var Stora Teaterns intendent, skref om detta hennes uppträdande i sin dagbok: »Christine Nilssons Margareta var den största framgång som vunnits på denna skådeplats sedan Jenny Linds dagar — oerhördt jubel, tretton inropningar, bifallet välförtjänt till minsta detalj». Tretton inropningar var verkligen någonting oerhört på den tiden, innan ännu inropningsraseriet börjat urarta till ett rent gyckelspel med järnridådörrens öppnande ett par tre gånger som afslutning på på det hela. — Hennes andra uppträdande några dagar därefter som Valentine i »Hugenotterna» stadfästade ännu mera den hänförda publiken i den öfvertygelsen, »att Christine Nilsson trots sin torparbörd fått snillets adelsbref till skänks redan vid födseln». Hennes tredje parti var Mignon, för hvilken skapelse hon likaledes skördade utomordentligt bifall. I oktober 1881 uppträdde hon ånyo på vår operascen för att på inbjudan af Oscar II med sin talang illustrera de högtidligheter, som ägde rum vid kronprins Gustafs hemförande af sin unga brud. Hösten 1885 gjorde hon under Strakoschs impressarieskap en konsertturné genom Skandinavien. Från Norge drog hennes triumftåg öfver Göteborg till Stockholm, där hon hyllades om möjligt ännu mera än förut. På en konsert i London den 11 maj 1891 tog hon sitt offentliga afsked af musiklifvet.
Den 12 mars 1887 ingick Christine Nilsson i Paris nytt äktenskap med spanske understatssekreteraren Don Angel-Ramon-Maria Valeyo y Miranda, grefve de Casa Miranda, och följde honom till Madrid; grefve de Casa Miranda afled i början af september 1902.
Christine Nilsson blef ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien 1869 och innehar föröfrigt en mängd yttre utmärkelser. Af konung Oscar tilldelades hon medaljen »In sui memoriam» i briljanter och af konung Gustaf fick hon år 1911 »konungens större guldmedalj» att bäras i guldkedja om halsen. Dessutom är hon österrikisk kammarsångerska, »Officier de l'instruction publique», innehar »Orden für Kunst und Wissenschaft» i briljanter samt storkorset i briljanter af den spanska »Ordre de la bienfaisance», hvilken orden, instiftad af drottning Isabella II, nästan uteslutande bäres af furstliga personer.
Under de senare årtiondena har hon vistats dels i sitt hotell i Paris, dels i sin furstligt inredda och på konstskatter rika villa »Chateau Valaya» i Mentone i södra Frankrike. Somrarna har hon sedan många år brukat tillbringa på sin egendom Gårdsby nära Växjö och äfven under några månader på vintern de senare åren i Stockholm.