Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Ebba Charlotta Elisa Hwasser
| ← Carl Jakob Johan Uddman |
|
Albertina Josefina Charlotta Strandberg → |
Ebba Charlotta Elisa Hwasser född Jacobson. K. T. 1 juli 1850—30 juni 1863. (Frånvarande 1 juli 1856—1 jan. 1857.) K. T:ne 1 juli 1863—31 jan. 1888. Lifstidskontrakt, upprättadt den 1 juli 1867.
Född i Stockholm den 16 mars 1831 (dotter af tullvaktmästaren Johannes Magnus Jacobson och hans hustru Cajsa Maria Bergström). Sjutton år gammal antogs hon af dåvarande »Direktören för Kongl. Maj:ts Hofkapell och Spektakler», friherre Hugo Hamilton, som elev vid teaterns elevskola från den 1 juli 1848, och fick sitt första elevkontrakt den 1 jan. 1849 med en årslön af 100 riksdaler. Som elev var hon med och spelade »folk» såväl i skådespelen som i operorna, fick små roller och gjorde sig bemärkt. Hennes första egentliga roll under elevtiden var en liten obetydlig kammarjungfru, Magdalena, i Jolins »Barnhusbarnen eller Världens dom». Den gaf henne visserligen »intet tillfälle att visa några framträdande anlag, det var endast några få repliker att framsäga, men hela hennes utseende, hennes sätt att röra sig, det lugna och osökta behag hvarmed hon uppbar sin enkla dräkt som tjänarinna, den totala frånvaron af all synlig oro och tafatthet, väckte en uppmärksamhet, som mången fordringsfull innehafvarinna af en betydligare uppgift skulle haft skäl att lyckönska sig till, om hon kunnat vinna den». De märkbara framsteg hon gjorde föranledde direktionen att redan efter två års elevtid öfverflytta den unga adepten till aktrisstaten. och så blef slutligen den 20 nov. 1850 den dag, från hvilken hon kunde räkna sin egentliga ryktbarhet. Det var nämligen då som hon utförde först en tragisk roll, Grefvinnan Varni, i fru Charlotte Birch-Pfeiffers romantiska skådespel »Rosen i Avignon» och därefter en ingenueroll, Marie, i Decourcelles och Barrières komedi »Lilla kusin», och från denna dag var hon den mest använda af teaterns unga krafter.
»Hon inträdde vid teatern i en för henne särdeles lycklig tid. Emilie Högqvist var borta sedan trenne år, den unga skådespelerska, Aurora Strandberg, som upptagit arfvet efter henne, hade nyss bortryckts af döden, och platsen stod tom efter dem båda. Elise Jacobson intog den vid 19 års ålder, och inom kort hade hon eröfrat publikens ynnest och vid sig fästat de stora förhoppningar, som i så rikt mått skulle uppfyllas, till fromma för vår dramatiska konst. Hon förde med sig till sin svåra, men ärofulla bestämmelse, det själfulla behag, som är mera än bländande skönhet, därför att det finnes kvar sedan skönheten flytt, den mångsidiga begåfning, som gör kallelsen oemotståndlig och arbetet lätt, den okufliga energi, som icke skyr några hinder och som vet att besegra dem alla. Hennes talande blick, det mjuka behaget i hennes rörelser, den smidiga fulltoniga klangen af hennes stämma, en stämma mäktig af alla själslifvets olika affekter, från de mildaste, de mest ömma, till de djupaste, de mest mättade af kraft och passion, förlänade en egendomlig tjusning åt allt hvad hon sade, gjorde, företog sig och utförde på scenen; det var något af koncentrerad kraft, af egendomlig, karakteristisk originalitet hos den unga skådespelerskan, som tydde på ett rikt inre lif, en själfständig, öfver det vanligas trånga sfär upphöjd åskådning, och en förmåga af konstnärligt initiativ, som i allmänhet icke är så vanlig hos den kvinnliga konstnären. Det var många som förundrade sig öfver detta drag hos den ännu i sökandets stadium stadda skådespelerskan, som i de ungdomliga älskarinnorna, de naiva små flickorna, icke hade användning för de idéer, som jäste inom henne, och det var blott de mera skarpsynta, som anade den utur denna jäsningsprocess snart framträdande tragiska skådespelerskan, hvilken inom kort skulle öfvergå till de kvinnliga hjältinnornas fullrustade framställarinna.» (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)
Den unga skådespelerskan fick inom kort repertoarens mest betydande roller inom ingenue- och älskarinnefacket. Från älskarinnorna skedde snart öfvergången till karaktärsrollerna. En stor seger var redan hennes första mer utpräglade uppgift af detta slag, hennes Jane Eyre i Charlotte Birchs-Pfeiffers bekanta sensationsdrama (första gången den 26 jan. 1854), som förnämligast på grund af hennes öfverlägsna talang blef ett synnerligen omtyckt repertoarstycke under många år. Genom hennes medverkan bereddes äfven några andra af samma författarinnas skådespel en liknande framgång, nämligen »Edith» (8 febr. 1855), »Ladyn af Worsley—Hall» (21 apr. 1856) och »Syrsan» (2 jan. 1858), i hvilka stycken hon utförde titelrollerna. Orsaken till denna framgång var nog att dessa uppgifter, »sväfvande som de voro i konturerna, men omfattande en hel skala af passionerade effekter, tilläto en genialisk och själfständigt arbetande konstnärinna ett mer än vanligt obehindradt spelrum i karakteristiken, på samma gäng hon sattes i rikt tillfälle att i all sin glans utveckla de olika, mångskiftande sidorna af sin talang».
Vid 27 års ålder ingick Elise Jacobson äktenskap med Kungl. Teaterns sekreterare och ombudsman, hofkamreraren Daniel Hvasser, Carl XV:s vän och förtrogne, känd för sin kvickhet och sina roliga infall. Vigseln ägde rum i Uppsala domkyrka den 14 okt. 1858.
Ehuru den unga skådespelerskan redan som Elise Jacobson fästat uppmärksamheten vid sig, var det dock som Elise Hwasser[1] hennes namn skulle vinna en oförvansklig glans i vår teaterhistoria.
Bland rollerna från hennes båda första årtionden vid scenen äro föröfrigt att märka Desdemona i »Othello», som hon första gången utförde den 3 juni 1857 vid den utmärkte nordamerikanske negerskådespelaren Ira Aldridges gästspel på Kungl. Teatern, Marguerite i »En fattig ung mans äfventyr» (24 maj 1859), Puck i »En midsommarnattsdröm» (11 april 1860), Drottning Anna i »Ett glas vatten» (6 sept. 1860), hvilken roll sedermera blef en af hennes mest genialiska skapelser, Hippolyte i »Giftbägaren» (23 nov. 1861), Thusnelda i »Fäktaren från Ravenna» (19 nov. 1862), en af de kraftigast utmejslade och mest fulländade figurer hon framställt, Drottning Kristina i »Amaranterorden» (20 febr. 1864), Myrrha i »Sardanapalus» (17 nov. 1864), Sigrid i »Bröllopet på Ulfåsa» (1 april 1865), till hvilket styckes storartade framgång Elise Hwassers utmärkta spel i väsentlig mån bidrog, Markisinnan de Villemer i »Markis de Villemer» (27 april 1865), Clara i »Egmont» (24 jan. 1866), Mathilda i »De nygifta» (1 febr. 1866), Inga i »Mellan drabbningarna» (13 juni 1867), Maria Stuart i »Maria Stuart i Skottland» (16 mars 1868) samt Geneviéve i »De onyttige» (30 mars 1869).
Först med 1870-talet uppnådde emellertid Elise Hwasser höjdpunkten af sitt konstnärskap. Hennes Hermione i »En vintersaga» (17 dec. 1871), hennes Donna Dolores i »Allt för fosterlandet» (26 febr. 1872), hennes Tekmessa i »Kungarna på Salamis» (5 febr. 1874) och hennes Markisinna de Maupas i »Det besegrade lejonet» (19 febr. 1875) tillhöra alla första hälften af detta årtionde. Äfven under 1870-talets senare hälft låg hon flitigt med i repertoaren och slag i slag öfverraskade hon med de mest skiftande karaktärsframställningar. Det var under dessa år hon bland annat som den gamla Grefvinnan Danicheff i »Danicheffarne» (4 jan. 1877), som Donna Sol i »Hernani» (4 april 1878) och som den intriganta Grefvinnan Zicha i »Dora» (2 jan. 1879) hade tillfälle att lägga i dagen sin öfverlägsenhet som scenisk artist. Högre än någonsin förut nådde hon likväl med sina Ibsenframställningar: Hjördis i »Härmännen på Helgeland» (11 nov. 1876), Fru Inger i »Fru Inger till Östråt» (27 okt. 1877) och Lona Hessel i »Samhällets pelare» (15 dec. 1877).
Hennes Nora i »Ett dockhem» (8 jan. 1880) stod dock ej fullt på samma höjd. Trots många enskildheter af stor och gripande verkan, kunde den nu nära femtioåriga konstnärinnan ej gifva full illusion åt framställningen af den unga, barnsliga frun. Däremot blef Fru Alfving i »Gengångare» (27 sept. 1883) en ny triumf för henne. Till hennes mera bemärkta skapelser under hennes senare teaterår höra äfven Cleopatra i »Antonius och Cleopatra» (28 mars 1881), Fru Desvarennes i »Prins Panin» (29 april 1882) och Lady Macbeth i »Macbeth» (3 maj 1886).
Dc som i midten af 1880-talet styrde Kungl. Teatrarne förstodo emellertid ej att uppskatta en sådan scenisk storhet som Elise Hwasser, åtminstone har man sig ej bekant skälen till det sätt hvarpå hon behandlades från deras sida. Hon blef, ehuru ännu i sin fulla kraft tillbakasatt för yngre förmågor. Hon hade länge önskat att få göra Lady Macbeths roll och, när så det Shakspearska dramat vid Rossis gästspel på våren 1886 skulle gifvas, fick hon tigga sig till att få alternera i rollen. Hon hade velat spela Gina Ekdal i
»Vildanden» då detta stycke med August Lindberg som regissör och i Hjalmar Ekdals roll togs upp i januari 1885, men rollen lämnades till en skådespelerska, som ej var stort mera än en statist, och Elise Hwasser fick ej ens, såsom hon bad om, alternera i rollen. Efter många ansträngningar hade det lyckats henne att få »Gengångare» uppförd. »När Olga Björkegren — med all rätt — fått hufvudrollen i Sofokles’ »Antigone», åtog sig Elise Hwasser drottningens lilla biroll och utförde dennas enda scen med öfverlägsen höghet». (Georg Nordensvan, »I rampljus».) Hon fick dock under dessa senare år ännu en roll sig tilldelad, Baronessan de Mantes i Alfred de Mussets komedi »Osvuret är bäst» (21 maj 1886), en originell och rolig gammal fin dam, som då stycket under spelåret 1866—1867 hade gifvits (med Stjernström som gäst i den roll som nu spelades af Knut Almlöf) under namnet »Man skall aldrig svära på något,» spelades af fru Betty Almlöf. I denna roll hade Elise Hwasser tillfälle att visa sin utmärkta talang äfven i den finare komedien.
Detta tillbakasättande skulle gifvetvis i hög grad gräma en konstnärinna, som i mer än tre årtionden hade spridt glans öfver vårt lands förnämsta dramatiska scen, ej blott som artist utan äfven som personlighet, och säå beslöt hon — måhända äfven för att vid sin afgång stå på höjden af sitt konstnärskap — att vid ännu ej fyllda femtiosju år alldeles draga sig tillbaka från scenen. Den 6 juni 1888 hade hon sin afskedsrecett å Kungl. Stora Teatern, vid hvilket tillfälle hon uppträdde i ett par af sina allra förnämsta skapelser: först som Fru Inger i sista akten af »Fru Inger till Östråt» och sedan som Drottning Anna i »Ett glas vatten». Ett bättre val af roller kunde hon ej hafva gjort för sitt afsked af denna publik, som nu aldrig mer skulle få njuta af hennes stora konst. Här fick hon visa sin utomordentliga mångsidighet, först som den stolta härskarinnan på Östråt, den förslagna ränksmiderskan med det kalla hjärtat och de högt flygande planerna, som drömmer om att blifva »kungamoder», och så genom eget förvållande, just i det ögonblick hon tror sig ha segern i händerna, ohjälpligt förstör det som hon behöft ett helt lif för att bygga upp, och därefter som den obeslutsamma och vacklande engelska drottningen med sin liknöjdhet och sin närsynthet, och likväl en drottning i hela sitt uppträdande — i dessa båda så vidt skilda roller hade hon tillfälle att visa sig såväl i en den mest ödesdigra tragiska uppgift, som i en roll på den fina komediens område, och lika mästerlig var hon i båda. Den hyllning, som den fräjdade konstnärinnan fick mottaga vid sitt afsked af publiken, var också sådan som väl sällan förekommit på en svensk scen.
Efter sitt afskedstagande visade hon sig ej mera på scenen. Hon flyttade från Stockholm och bosatte sig i Fiskebäckskil, där hon hade byggt sig en villa, som hon gifvit namnet Vestråt, och där hon med sina rika minnen framlefde sina återstående år.
Att många utmärkelser skulle tillfalla en scenisk storhet sådan som Elise Hwasser var ju gifvet. Bland annat erhöll hon vid sitt 25-års jubileum, då Björnsons »Maria Stuart i Skottland» uppfördes på Kungl. Dramatiska Teatern, en större guldmedalj med hennes egen bild, som kungl. teaterdirektion nen jämte alla hennes kamrater vid Kungl. Teatrarne låtit prägla till hennes ära. Vid samma tillfälle erhöll hon af konung Oscar ett guldarmband, besatt med en af briljanter omgifven opal, af drottning Sophia guldmedaljen »In sui memoriam» och af änkedrottning Josefina guldmedaljen »Tessera memoriæ», de båda sistnämnda medaljerna med de kungliga gifvarinnornas bild. Dessutom öfverlämnades till henne, likaledes vid nämnda tillfälle, från beundrare och beundrarinnor bland hufvudstadens publik en lagerkrans af förgyldt silfver, å hvilken var ingraveradt namnen på ett tjugutal af hennes förnämsta roller. Långt förut hade hon af konung Carl XV hedrats med medaljen »Litteris et artibus», och på sin 50-årsdag, den 16 mars 1881, tilldelade henne Svenska Akademien sin guldmedalj.
Efter ett personligt sammanträffande med Elise Hwasser under ett af hennes sista år i Fiskebäckskil skref Georg Nordensvan i en uppsatts i kalendern Nornan år 1895, »Elise Hwasser och Vestråt», följande ypperliga karakteristik af den stora konstnärinnan som människa: »En personlighet för sig var Elise Hwasser på scenen. Också på lifvets stora skådeplats var hon en personlighet för sig, med egna känslor och starka känslor, ingenting lånadt från andra, en människa, som lefvat sig till sin karaktär och som dag ifrån dag fördjupat sin personlighet och lärt sig att behärska sitt lif. En person, som imponerade på alla, som kommo henne nära — ej minst genom den förmåga hon ägde, att dölja allt som varit glädjefattigt och bittert i hennes lefnad, att behålla för sig själf sina sorger genom att skaffa sig intressen. Hon hörde till det slag af människor, som ej äro likgiltiga för något mellan himmel och jord och som aldrig äro utan sysselsättning. Frågade man henne om hon, som i flera årtionden lefvat den uppburna konstnärinnans lif, kunde trifvas vid hafsbandet i Fiskebäckskil, ensam med sin trotjänarinna de långa vintrarna igenom utan någon annan att tala vid, om detta ej var som att begrafva sig lefvande, så svarade hon utan tvekan, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt, att hon hade en mängd saker att intressera sig för, och att lugnet var hvad hon älskade och behöfde».
I augusti 1891 hade fru Hwasser lyckligt genomgått en operation på Sofiahemmet för ett kräftartadt lidande. Hon återvände till det för henne så kära Vestråt, men sjukdomen var nog ej alldeles häfd, ty efter endast något mer än ett par år afled hon den 28 jan. 1894.
I den svenska teaterns historia under senare hälften af förra århundradet intager Elise Hwasser en af de främsta platserna, ibland de kvinnliga artisterna den allra främsta: »en drottning af Guds nåde genom rikedomen af sina gåfvor, en drottning med folkets gunst genom höjden af sin popularitet.»
- ↑ Fru Hwasser skref namnet med dubbelt w, ehuru hennes man skref det med enkelt.