Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Hedvig Christina Elisabeth (Betty) Almlöf

Hedvig Christina Elisabeth (Betty) Almlöf, född Deland. K. T:ne 1 sept. 1863—1882.

Född i Örebro den 14 nov. 1831. Föräldrarna voro det framstående skådespelareparet, teaterföreståndaren Pierre Joseph Deland och Hedvig Lovisa Charlotta De Broen. Såväl på faderns sida som på mödernet härstammade hon sålunda från ansedda sceniska konstnärer. Redan vid sex års ålder kom hon tillfälligtvis att uppträda på Kungl. Teatern den 29 sept. 1837 som Otto i »Johanna af Montfaucon» och »väckte liflig beundran hos de angenämt öfverraskade åskådarne». Hennes uppfostran fullbordades sedan i föräldrahemmet, som äfven i afseende på bildning var ett mönsterhem. Sexton år gammal fick hon göra sin första debut, hvilken ägde rum år 1847 då hon i Uppsala spelade Anaïs i »Debutanten och hennes far». Bifallet var stort och välförtjänt; och ej minst bidrog därtill den pikanta omständigheten af det inbördes förhållandet mellan de båda hufvudpersonerna, den gamle landsortsaktören Gaspard — hvilken roll hörde till Pierre Delands yppersta framställningar — och hans unga dotter Anaïs. Från detta år var hon fästad vid sin faders scen, som utan gensägelse stod högst bland samtliga dåvarande landsortssällskap. »I en skola af den öfverlägsna art som faderns, med ett nästan obegränsadt tillfälle att försöka sig i de mest skiftande uppgifter, med en brinnande kärlek för konsten, skulle Betty Deland ovilkorligen hinna långt. Öfver tvåhundra roller fyllde hon under de fjorton år, som förflöto från hennes debut, tills faderns sällskap år 1861 upphörde. Det var en hel dramatisk kurs af det mångsidigaste innehåll. Hon uppträdde i vådeviller, komedier, skådespel: hon spelade Jolanta i »Kung Renés dotter» och Malla i »De oskiljaktige»; hon återgaf Fanchon i »Syrsan» och Jane Eyre jämte det hon tolkade Amalia i »Röfvarbandet» och Fröken de la Seiglière. Denna vexlande repertoar, som kunnat skada eller alldeles kväfva mindre rika anlag, blef för Betty Deland en förträfflig skola, i hvilken hennes smidighet uppöfvades och hennes konstnärsindividualitet riktades med erfarenheter, fick, så att säga fritt rum att upptäcka och [ 196 ]utveckla sig. Under denna tid lärde hon känna Knut Almlöf, med hvilken hon ingick äktenskap den 22 aug. 1857. Och från den tiden kan också den högsta utvecklingen af hennes konstnärskap räkna sin början». (Christoffer Eichhorn, uppsats i Eko 1877.)

Då Delandska sällskapet upphört togo makarna Almlöf hösten 1861 anställning hos Stjernström vid Mindre Teatern. Två år senare öfvergingo de till den kungliga scenen, där hon, liksom hennes man, fann det rätta fältet för sin verksamhet, och bland hennes bästa skapelser på denna scen må anföras Dorine i »Tartuffe», Frosine i »Den girige», Belise i »Lärdt folk i stubb», Celeste i »Fregattkaptenen», gumman Fadette i »Syrsan», Madam Rundholmen i »De ungas förbund», Hedvig i »Min ros i skogen» och Angelika i »Slägtingar» (i hvilka båda sistnämnda stycken, som en lång tid gåfvos som ett program, hon hade tillfälle att i två hvarandra fullkomligt olika roller visa den öfverlägsna mångsidigheten af sin talang), Clotilde d'Evry i »Familjen Benoiton», Fru Cotteret i »Skvallerherrskapet i Pont-Arcy», Fru Bellamy i »Onkel Sam», Fru Mörk i »Sparlakanslexor», Fru Monika i »Evas systrar» och Hertiginnan i »Sällskap där man har tråkigt».

»De roller, som bäst lyckades henne, voro de med antingen en utprägladt burlesk eller en komisk anstrykning, och hon skydde icke att framhålla denna sida af karaktären, ty hon liksom hennes fader ville hafva sanning och natur i framställningen, äfven om färgerna därvid komma att framstå något starka. — Som de Molièrska subretterna lade fru Almlöf i dagen en abandon och en talförhet, som bättre än något tydde på det arf hon mottagit från sitt franska fäderne, och hon skulle mer än väl kunnat med dem uppträda på en Pariserscen, så äkta galliska voro den kvickhet och det goda lynne som hon visste använda i sådana roller». (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».) I konsten att säga spetsiga repliker var hon oöfverträfflig. Men hon kunde äfven på ett mästerligt sätt återgifva sådana karaktärer, där en sträf och komisk yta dolde ett varmt hjärta.

»Det var alltid en glädje att se Betty Almlöf på scenen», skref en minnestecknare vid hennes bortgång, »men det blef en oförgätlig, njutningsrik högtid att se henne och hennes [ 197 ]make tillsammans. Det var också i ett af deras favoritstycken, enaktslustspelet »Sparlakanslexor», hon den 27 febr. 1882 för sista gången visade sig på den scen, där hon skördat lagrar, hvilka aldrig skola vissna».

Spelåren 1874—1877 förestod fru Almlöf tillika med sin man de kungliga teatrarnas elevskola, och hon uppfyllde detta åtagande, liksom allt hvad hon gjorde med nit och ospardt intresse.

Hon afled i Stockholm den 1 april 1882.