Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Helena (Ellen) Elisabeth Florentina Hedlund
| ← Georgina Sommelius |
|
Sofia Mathilda Fredrika Flygare → |
Helena (Ellen) Elisabeth Florentina Hedlund, sedan Fru Hartman (därefter Friherrinnan Cederström). K. T:ne 1 jan. 1880—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—2 maj 1891; (under sistnämnda år:) K. Op. gästspel 20 jan.—1 febr. 1891, 6 ggr som Puck i »En midsommarnattsdröm». K. Op. gästspel med Tournée Coquelin 19—24 april 1S92, 5 ggr. K. Dr. T. gästspel 22 nov. 1893—29 jan. 1894; fast anställning 1 juli 1894—30 juni 1898. K. T. vid två soaréer till förmån för Svenska Röda Korset 19 och 20 febr. 1917.
Född i Stockholm den 31 juli 1860. Redan från tidiga år hade hon haft håg och fallenhet för teatern. Uppfostrad i Franska skolan i Stockholm fick hon, endast 17 år gammal och medan hon ännu var kvar i pensionen, göra sin första debut. Denna ägde rum på Nya (sedermera) Svenska Teatern under fru Louise Stjernströms styrelse den 3 nov. 1877, då hon med afgjord framgång utförde Elias roll i Ernst Lundquists enaktskomedi »Mellan barken och trädet». »Den liflighet och säkerhet, hvarmed debutanten återgaf den pratsamma, lilla yrhättan, var högst frappant. Framställningen var illusorisk ända till natursanning. Fröken Hedlunds spel framkallade också oupphörliga skrattsalfvor i salongen och belönades efter styckets slut med två inropningar.» (Dagens Nyheter, 5 nov. 1877.) Hon blef sålunda genast uppmärksammad och man beredde henne tillfälle att under samma spelår, den 24 maj 1878, debutera på Kungl. Dramatiska Teatern som Ottilia i Roderich Bendix' 3-aktslustspel »Slägtingar». Debuten ledde till hennes antagande som elev vid de kungliga teatrarnes elevskola från den 1 juli samma år. Efter ett och ett halft år fick hon engagement som aktris vid Kungl. Teatrarnes dramatiska scen och lämnades genast från början tillfälle att framträda i betydande uppgifter. Bland de roller hon under sina första år fick utföra kunna nämnas: Lisa i »Ärlighet varar längst», Anais i »Debutanten och hennes far», Marcelle i »Falska juveler» och Suzanne i »Sällskap där man har tråkigt». Den unga skådespelerskan hade i dessa sina första roller framträdt som en ingenue med ovanligt lofvande anlag, hon hade alltmer förvärfvat sig publikens sympatier och namnet Ellen Hedlund hade redan börjat blifva populärt, då hon efter ett par år utbytte detsamma mot det namn under hvilket hon skulle få sin egentliga berömmelse, i det hon den 31 okt. 1881 ingick äktenskap med premieraktören Victor Hartman. Detta äktenskap upplöstes emellertid tio år senare, den 6 juni 1891, genom skilsmässa. Två dagar före sitt giftermål uppträdde hon vid en af Hartman (såsom bröllopsrecett) gifven soaré å Kungl. Dramatiska Teatern som Molly i »En oslipad diamant» och som Lazarillo i »Don Cesar de Bazano». Samma spelår uppträdde hon som Bérangère i »Odette», som Abigaël i »Ett glas vatten» och som Lady Teazle i »Skandalskolan», hvarefter hon under sommaren i sällskap med sin man företog en studieresa till Paris, hvilken ej oväsentligt bidrog till hennes utveckling. »Hon var fortfarande samma glada, lekfulla uppenbarelse som alltid, men det låg nu konstnärsallvar i botten på leken.»
Bland hennes roller under de följande åren må anföras: Ellen i Frans Hedbergs lustspel »Sprängämnen» (13 nov. 1882), Blanche i Wilhelm Bolins enaktsstycke »Konungens guddotter», Marie i Erneste Legouvés monolog »Vid vaggan», Gurli i fru Ann-Charlotte Edgrens »En räddande ängel» (15 okt. 1883), hvilket stycke helt och hållet hade den unga skådespelerskan att tacka för sin framgång och där hennes framställning af den lilla skolflickan i slynåren betecknades som »ett mästerstycke af på samma gång fin och drastisk komik», Puck i »En midsommarnattsdröm», Birthe i »Strandbybor», Susanne i »Herr Derblays giftermål» (22 mars 1884), Jeanne i »Lady Tartuffe», Franzisca i »Minna von Barnhelm», Géneviève i »En parisare» (30 nov. 1886), Elisabeth i Edvard Brandes skådespel »En brytning», Siri i Ernst Ahlgrens enaktsbagatell »I telefon» (7 mars 1887), där hon, liksom i »En räddande ängel», firade en verklig triumf, Fru von Pöchlaar i Schönthans och Kadelburgs lustspel »Guldfiskar», »en af hennes kraftigast utdanade karaktärsbilder», Jeanne i Marie Barbiers enaktskomedi »Lilla syster», Gerda i Pehr Staaffs lustspel »Sveas fana» (16 jan. 1888), Bettina Percival i »Abbé Constantin», Lizzie i Ernst Lundquists enaktsbagatell »Småflickor», hvilken roll var enkom skrifven för henne, Pepa i Paillerons komedi »Råttan», Lisa Spitsenas i »Kapten Puff», Catharina i »Så tuktas en argbigga», Jeanne i Octave Feuillets komedi »Chamillac» (4 jan. 1890), Dora i Sardous komedi »Dora» (vid dess återupptagande den 13 febr. 1890 efter tioårig hvila), Cyprienne i »Vi skiljas!», Alma i »Ära» (24 nov. 1890) och Lotty i Pehr Staaffs lustspel »Ett lysande parti» (25 april 1891).
Hon var nu en af den dramatiska scenens mest uppburna artister, då hon våren 1891 helt oförmodadt lämnade den scen, hvars prydnad hon varit under ett tiotal år, och for till Paris, där hon under ett år studerade vid konservatoriet och tog lektioner för Coquelin aîné, som engagerade henne för en turné genom Ryssland och Skandinavien, hvarunder äfven Stockholm besöktes. Med »Tournée Coquelin» uppträdde hon på franska språket på Kungl. Operan (i dess tillfälliga hemvist å Svenska Teatern) i april 1892 som Catharina i »La mégère apprivoisée», som Siri i »Par Téléphone», som Madame i »Un crâne sous une tempète» samt i monologen »Oui et non». Redan vid sin entré i det förstnämnda stycket hälsades hon med en bedöfvande bifallsstorm, och publiken uttryckte under hela aftonen genom upprepade bifallsyttringar sin glädje öfver att åter få se sin förklarade gunstling på scenen.
Efter att under vintern 1892—1893 ha varit engagerad vid Théâtre Vaudeville i Paris, kom hon hösten 1893 tillbaka till Stockholm och uppträdde under månaderna november—januari som gäst å Kungl. Dramatiska Teatern, där hon gjorde sin entré i titelrollen (Gilberte) i »Frou-Frou». Hon uppträdde äfven i »En räddande ängel» och »Vi skiljas!», hvilka båda stycken utgjorde programmet vid gästspelets sista föreställning den 29 jan. 1894. Kritiken konstaterade nu »afgjorda framsteg i konstnärlig mognad, lyckligtvis utan ringaste intrång på den friska naturel, som ännu alltjämt utgör denna skådespelerskas förnämsta sceniska verkningsmedel».
Från 1 juli 1894 tog hon åter fast engagement vid den scen, där hon så länge varit saknad. Hennes första stora seger blef nu den roll, som skall komma att räknas till en af hennes allra förnämsta skapelser: Madame Sans-Gêne (första ggn den 12 febr. 1895). Utom sina gamla roller utförde hon under de fyra år hon nu tillhörde Kungl. Dramatiska Teatern: Carolina i »De oskiljaktige», Sylvette i Edmond Rostands komedi »Romantik» (7 nov. 1895), Agapetus i »Herr Dardanell och hans upptåg på landet», där hon utvecklade en i hög grad drastisk komik, Agnes i Molières »Fruntimmersskolan», Erika Larsson i »Blommor i drifbänk», Julie i »Nya garnisonen», Edgard i Léon Gandillots komedi »Villa Gaby» och Gurli i Henrik Christiernssons lustspel med detta namn (20 jan. 1898), i hvilken roll hennes briljanta franska prononciation kom henne väl till pass.
Den 27 maj 1898 tog hon, vid ännu ej fyllda 38 år, som Madame Sans-Gêne för alltid afsked från den scen, bland hvars förnämsta prydnader — ja, den allra förnämsta inom sin genre, ingenuefacket — hon under ett tjugutal år varit. Helt naturligt blef hon vid denna sin afskedsföreställning hyllad med en oändlighet af blommor och ståtliga lagerkransar. »Från början till slut gestaltade sig aftonen till en stor ovation åt den firade favoriten. Och det var verkligen ej mer än rättvist. Den publik som igår hyllade Ellen Hartman visste mer än väl att teatern i henne förlorar ett söndagsbarn, en begåfning, frisk, ursprunglig och mångsidig som få samt utvecklad både genom rutin, arbete och studier på Europas främsta scener». (Pehr Staaff, Dagens Nyheter 28 maj 1898). Askådarnes entusiastiska hyllning kulminerade naturligtvis efter sista akten. Vid första framropningen öfverlämnade direktör Fredrikson under fanfarer från orkestern artistpersonalens krans. Och så följde en mängd inropningar, hvilka den af en enastående popularitet omstrålade skådespelerskan med stigande rörelse efterkom.
Dagen efter sin afskedsrecett afreste fru Hartman till Paris och Schweiz och sedermera ingick hon under samma år äktenskap med d. v. ryttmästaren vid Kronprinsens husarregemente, sedermera öfversten och chefen för samma regemente, friherre Carl Gustaf Bror Cederström och är därefter bosatt i Malmö.
Vid ännu två tillfällen skulle emellertid Stockholmspubliken få återse henne på scenen: första gången vid en soaré på Hasselbacken den 18 jan. 1910, andra gången vid ett par föreställningar på Kungl. Teatern den 19 och 20 febr. 1917 till förmån för Svenska Röda Korset. Vid båda dessa tillfällen uppträdde hon i en af sina gamla glansroller, Siri i enaktspjäsen »I telefon», vid de båda senare föreställningarne dessutom som Fröken i Otto Benzons »Tillfälligheter», vid båda dessa tillfällen med Anders de Wahl som motspelare. Då hon nu efter nära ett par årtionden åter uppträdde på den kungliga scenen kunde man endast konstatera att hon fortfarande var densamma som förr, lika uppsluppet glad, frisk och naturlig som förr. De gångna åren tycktes ha gått henne spårlöst förbi — hon var fortfarande samma naturliga skälmska lilla Siri, som redan 30 år förut kväll efter kväll bragte publiken i extas.
Under sin tjuguåriga teaterbana deltog fru Hartman i flera turnéer i de skandinaviska länderna tillsammans med sina kamrater vid den kungliga scenen. Af konung Oscar tilldelades hon år 1886 medaljen »Litteris et artibus».