Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Helfrid Kinmansson

[ 146 ]

Helfrid Kinmansson, född Torsslow. K. T. 1 okt. 1857 — 30 sept. 1858. K. T:ne 1 sept. 1863-30 juni 1887. K. Dr. T. gästspel 14 nov. 1894-4 febr. 1895.

Född i Stockholm den 15 jan. 1831. Föräldrarna voro skådespelareparet Olof Ulrik Torsslow och Sara Fredrika Strömstedt. Redan vid 6—7 års-åldern tog hon sina första steg på tiljan, och den lille Giovanni i Oehlenschlägers sorgespel »Correggio» var antagligen hennes första roll, då hon medföljde sina föräldrar på deras vinterresor i landsorten och i Finland. Äfven andra barnroller, af hvilka det alltid fanns en eller annan i den tidens repertoarstycken, spelade hon och visade redan tidigt framstående anlag. Sedan var hon borta från scenen under ett tiotal år, hvarunder hon fick en vårdad uppfostran. Sextonårig debuterade hon som Cordelia i »Kung Lear» 1847 på Mindre Teatern, som då innehades af hennes fader, och tillhörde sedan denna scen till 1863, med undantag af spelåret 1857-1858 då hon var anställd vid Kungl. Teatern. Hon väckte snart allmänt uppseende som teaterns ingenue och första älskarinna. Många och olika voro de roller, i hvilka hon uppträdde, och alltmer och mer intog hon publiken till sin fördel genom ett blidt och intagande behag, en renhet och naturlig enkelhet, som inom kort gjorde henne till allmänhetens gunstling. »Det låg själ i hennes framställning, där bröt fram en inre värme, som med naturens och sanningens hela allmagt ryckte äfven den motvilligaste med sig.»

Bland hennes roller på Mindre Teatern var det isynnerhet tre, som väckte verklig hänförelse. Först hennes Valborg i Oehlenschlägers tragedi »Axel och Valborg» (1856), där hon »gaf bilden af den nordiska ungmön, som enkelt och utan förhäfvelse lydde pligtens bud.» Så hennes Julia i Shakspeares sorgespel »Romeo och Julia» (1859); »hon var kanske icke den glödande, passionerade italienskan, men hvad hon bättre än någon annan framställde, det var den älskande kvinnan, som med hela sin själ hängifver sig åt den hon älskar.» Slutligen hennes Jolanta i Henrik Hertz' dram »Kung Renés dotter» (1860), som var »något af det bästa och mest älskliga, som någon svensk scen haft att uppvisa».

Den 4 jan 1853 blef hon gift med skådespelaren Gustaf Kinmansson, mot hvilken hon under sin anställning vid Mindre [ 147 ]Teatern spelade sina flesta och mest framstående roller. — Då Mindre Teatern år 1863 under namn af Kungl. Dramatiska Teatern öfvergick till den kungl. teaterinstitutionen antog fru Kinmansson tillika med sin make dem af densamma erbjudet engagement. Här uppträdde hon under de första åren fortfarande i de unga älskarinnerollerna, bl. a. som Antoinette i »Klädeshandlaren och hans måg» och som Laura i »De nygifta», och ännu 1869 spelade hon Valborg mot sin man i Axels roll.

Kommen till fyrtiårsåldern kunde hon ej längre uppträda i de unga roller, i hvilka hon förut under ett par årtionden hänfört publiken. Hon öfvergick då så småningom till det rollfack, inom hvilket hon sedermera vann så stor berömmelse: äldre karaktärsroller. Med stigande framgång tolkade hon sedan under en följd af år än blida, hjärtevinnande äldre damer, sådana som Stafva i Hedbergs »Majorens döttrar», Tant Malla i samme författares »Mellan bjudningarna» och den beskedliga, gråtfärdiga Sally i Edvard Bäckströms »Evas systrar», än lidande och förtryckta hustrur, såsom Fru Guerin i Augiers »Notarien Guerin» och Fru Bark i Ann=Charlotte Edgrens »Sanna kvinnor», än glada och komiska, ja rent af burleskt framställda figurer såsom Markisinnan de Rio=Zarés i »Dora», Madam Rundholmen i »De unges förbund» och icke att förglömma den med saftig komik framställda Sarah i »Odette» — »en öfvermogen och tämligen bedagad skönhet, med korpsvart lugg ner i ögonen, feta rosiga kinder och rödmålade läppar, iklädd en utmanande drägt i skrikande färger och bärande en pudel på armen», såsom hon i denna roll så träffande skildrats af Georg Nordensvan i hans teaterstudier »I rampljus». »Hon förstod den sällsporda konsten att vara löjeväckande utan att skapa karikatyr, att vara burlesk utan att vara låg, och att till och med i själfva vrångbilden af en öfvertecknad karaktär framhålla det som kom den att bibehålla prägeln af det evigt menskliga». (Frans Hedberg.) — Som en den bjärtaste motsats till dessa hennes komiska framställningar må erinras om hennes Sarah Mathison i Sardous »Allt för fosterlandet», en liten obetydlig roll, som hon dock genom den gripande tragik, hvarmed hon återgaf densamma, gjorde till en af det bloddrypande dramats mera bemärkta figurer. [ 148 ]Det var Helfrid Kinmanssons storhet att hon aktade alla roller lika högt, att hon var trogen i det lilla och att begreppet »biroll» aldrig förekom i hennes medvetande.

Bland fru Kinmanssons öfriga roller på den kungliga scenen må framhållas hennes präktiga Madam Röntved i Drachmanns »Strandbybor», den halffjoskiga Moster Lisen i Alfhild Agrells »Dömd», Baronessan de S:t André i »Skvallerherrskapet i Pont-Arcy» och Tant Ole i »Det nya systemet».

Vintern 1894—1895 uppträdde hon som gäst på den scen. där hon förut under fyra årtionden varit en af dess mest uppburna konstnärinnor, och där hade hon äfven sin afskedsrecett den 4 febr. 1895, då hon som Markisinnan de Rio-Zarés i »Dora» fick mottaga de mest öfvertygande bevis på publikens beundran och saknad.

Vid Kungl. Teaterns hundraårsjubileum den 50 sept. 1882 erhöll fru Kinmansson af konung Oscar II medaljen »Litteris et artibus».

Efter långvarig sjukdom afled hon den 12 mars 1906 å Stockholms sjukhem, där hon under sina sista år bodde.