Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Mathilda Elisabeth Emma Grabow

←  Lydia Johanna (Jenny) Åkerlund
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Mathilda Elisabeth Emma Grabow
Nils Edvard Personne  →


[ 86 ]

Mathilda Elisabeth Emma Grabow sedan Grefvinna Taube. K. St. T. konsert 12 dec. 1876; gästspel 26 febr.—1 juni 1877; fast anställning 15 sept. 1877—30 april 1878 och 21 okt. 1878—30 juni 1879; gästspel 4 febr.—28 april 1880, 1 nov. 1880—20 maj 1881, 4 okt. 1881—4 juni 1882, 4 sept.—11 dec. 1882 och 12 dec. 1883—29 maj 1884; fast anställning 1 juli 1884—30 juni 1886; gästspel 10 nov.—9 dec. 1886 samt vid sista föreställningen i gamla operahuset den 30 nov. 1891.

Född i Stockholm den 23 maj 1852. Föräldrarna voro kammarmusikus Ludvig Grabow (fagottist i hofkapellet 1835—1872) och Augusta Lovisa Winckler. Elev den 1 juli 1865. I elevskolan, där hon kvarstod till den 30 juni 1871, synes hon dock ej hafva gjort stora framsteg; det var först under fru Stenhammars ledning, som hon började utveckla sig till någonting ovanligt, och redan hennes första debut på Kungl. Stora Teatern den 11 maj 1870 såsom Bertha i »Nürnbergerdockan» mottogs med stort bifall. Under spelåret 1870—1871, då hon fortfarande kvarstod vid elevskolan, utförde hon med mycken framgång Pamina i »Trollflöjten», Anna i »Friskytten» och Fiamma i »Hin Ondes lärospån», hvarjämte hon äfven utförde Barbarinas lilla roll i »Figaros bröllop». Satt i tillfälle att år 1872 göra en resa till Paris, ägnade hon sig där åt allvarliga sångstudier under Pauline Viardots ledning, och frukten däraf blef en sångteknik, som kunde täfla med de allra förnämsta artisters, ej blott i Sverige, utan äfven utomlands. Resultatet af dessa grundliga studier blef att hon [ 87 ]erhöll anbud att sjunga på Stora Operan i Paris, där hon i maj 1876 fick kontrakt på treårigt engagemang. Hon uppträdde också på denna scen som Drottningen i »Hugenotterna», i hvilket parti hon dock ej hade tillfälle att väcka synnerligt uppseende. Icke dess mindre ville direktören vid italienska operan i Petersburg-Moskwa icke sakna hennes deltagande i en »opera-saison», öfver hvars prestationer Christine Nilsson, Adelina Patti, Zelia Trebelli m. fl. stora namn skulle sprida glans. Af Parisoperans direktör, Halanzier, tillköpte sig den ryske operachefen rättighet att få kontrahera med den unga sångerskan, och hon antog det ryska anbudet. Men innan detta engagemang skulle börja gjorde hon ett besök i sitt fädernesland, och här insjuknade hon, hvarigenom hennes uppträdande i Ryssland gick om intet. Efter sitt tillfrisknande uppträdde hon den 12 dec. 1876 vid en konsert på Kungl. Stora Teatern, då hon på det allra hjärtligaste välkomnades af en entusiastisk publik och hvarvid hon med Ophelias vansinnighetsaria i Thomas opera »Hamlet» väckte formlig sensation.

Under den därpå följande vårsäsongen var hon engagerad för ett tre månaders gästspel. Hennes första uppträdande ägde rum den 26 febr. 1877 som Julia i »Romeo och Julia», den roll, som sedermera alltjämt var hennes förnämsta, och i hvilken hon mottogs »med ett bifall som väl knappt sedan Jenny Linds och Christine Nilssons tid kommit någon svensk sångerska till del i hennes hemland». Därefter utförde hon under detta sitt första gästspel Ingeborg i Hallströms opera »Den bergtagna» och Margaretha i »Faust». Från hösten 1877 hade hon fast anställning vid operascenen i två år. Nästan hela året 1878 var hon emellertid af sjukdom hindrad att uppträda, men i februari 1879 återgaf hon Mignon, hvarmed hon firade en stor triumf. Hon tycktes nu ha för afsikt att öfvergifva operascenen, ty den 4 juni samma år hade hon en afskedsrecett, hvarvid hon uppträdde i sin glansroll Julia, men efter en resa till utlandet lät hon åter engagera sig för ett gästspel under våren 1880, då hon sjöng Isabella i »Robert», Cherubin i »Figaros bröllop», Mignon och Aida.

Under de följande två säsongerna uppträdde hon alltjämt som gäst, då hon bl. a. sjöng Valentine i »Hugenotterna», [ 88 ]Violetta i »Den vilseförda», Neméa i »Konung för en dag», hvilken roll hon kreerade på svensk scen, Gilda i »Rigoletto», Cora i »Cora och Alonzo» vid operahusets hundraårsjubileum den 30 sept. 1882 samt Adalgisa i »Norma». För spelåren 1884—1886 tog hon fast anställning. Därpå följde ett kort gästspel under hösten 1886, hvarmed hon afslutade sin sceniska verksamhet; hennes sista uppträdande ägde rum den 9 dec. i »Romeo och Julia». Samma år den 14 dec. ingick hon äktenskap med dåvarande löjtnanten vid Svea Lifgarde, sedermera öfversten, grefve Carl-Evert Taube (född den 30 april 1854).

Ännu en gång skulle hon dock komma att uppträda på den scen, där hon firat så många triumfer, nämligen vid den sista föreställningen i gamla operahuset den 30 nov. 1891, då hon utförde Ingeborgs roll i »Den bergtagna».

Bland de roller, utom förut anförda, som Mathilda Grabow utförde på vår operascen, må nämnas Leonora i »Trubaduren», Elsa i »Lohengrin», Rachel i »Judinnan» och Virginie i »Paul och Virginie».

Till firandet af sitt tjugufemårsjubileum gaf hon en konsert i Kungl. Musikaliska Akademien den 14 maj 1895, då hon blef entusiastiskt hyllad, och hvarvid bl. a. till henne öfverlämnades en lagerkrans af silfver, skänkt af beundrare och beundrarinnor.

Mathilda Grabow utnämndes 1886 till hofsångerska, och 1894 erhöll hon den sällsynta utmärkelsen af »Litteris et artibus» i briljanter; till ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien invaldes hon 1895.