Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Olof Strandberg

[ 92 ]

Olof Strandberg. K. T. 1 juli 1842—30 juni 1863. K. T:ne. 1 juli 1863—30 juni 1868.

Född den 15 febr. 1816 i socknen Langenhanshagen nära staden Barth i Pommern, där fadern, sedermera kyrkoherden i Hammars pastorat inom Strengnäs stift, teol. doktorn Olof Strandberg då innehade en lärarebefattning; modern Christina Maria Berg var dotter af klockaren i nämnda socken. Olof var äldst bland ett stort antal syskon, bland hvilka Carl Wilhelm August Strandberg, den under författarenamnet Talis Qualis kände, högt begåfvade skalden, var den som blef mest bekant. Redan vid ett års ålder följde Olof föräldrarna till Sverige, där fadern fick prästerlig anställning. Han blef 1836 student i Uppsala och kom 1838 till Lund, där Otto Lindblads unga sångarskara i Olle Strandbergs ovanligt rena och friska tenors röst vann en viktig tillökning. Johan Magnus Rosén, den kände tonsättaren och författaren, hvilken hört och varit mycket tillsammans med Strandberg i Lund, var den som först fäste kungl. teaterdirektionens uppmärksamhet på honom. I ett bref, dateradt Lund den 1 maj 1840, till direktören för den ekonomiska förvaltningen vid Kungl. Teatern, Carl David Forsberg, rekommenderade Rosén honom varmt, hvilket ledde till att Strandberg erbjöds att genast resa till Stockholm, men vid ankomsten dit i juni 1840, var han förkyld och måste sedan för att rekreera sig vistas under sommaren hos sina föräldrar i Närike. Dels till följd häraf, dels på grund af andra omständigheter, kom hans debut på Kungl. Teatern ej att äga rum förr än följande år, då han den 22 febr. 1841 debuterade som Max i »Friskytten». Hans andra debut blef som Jakob Friburg i »Schweitziska familjen» den 31 mars s. å., hvarefter han tjänstgjorde mot särskildt arvode till dess han följande året erhöll ordinarie anställning som »premieraktör». Bland hans många roller må anföras: Fra Diavolo, Tamino, Masaniello, Robert, Stradella, Ernani, Richard Lejonhjerta, Gustaf Vasa, Josef i »Josef i Egypten», Georges i »Hvita frun», Edgar i »Lucie», Raoul i »Hugenotterna», Raphael i »Hälften hvar», Johan af Leyden i »Profeten», Huon i »Oberon» och Arnold i »Wilhelm [ 93 ] Tell». »En klarare, friskare, känslofullare, mera äkta nordiskt öppen och klangrik tenor har säkerligen aldrig ljudit från den svenska skådeplatsen. Denna stämma, som, då den användes i talet, ingenting målade, ingenting uttryckte, och som hade så brådtom att komma ifrån detta, liksom han själf känt sin oförmåga, — hur smältande lät den icke i sången! Det var icke allenast det materiella välljudet som smekte örat, ehuru detta till största delen väl bidrog till det mäktiga intrycket, det var som om sångarens själ hade valt endast detta uttrycksmedel för att kunna yppa allt hvad den kände, allt hvad den drömde och anade, och som om den föraktade eller icke förmådde uttrycka sig på vanliga människors vis, — på annat sätt hade man svårt att förklara den fullständiga metamorfos som försiggick med den sjungande Olle Strandberg, jämförd med den talande». (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».) Den 29 maj 1869 hade han sin afskedsrecett på Kungl. Stora Teatern, hvarvid han utförde Josefs roll i »Josef i Egypten». Efter sin afgång från scenen blef han medarbetare i Post- och Inrikes Tidningar, hvars redaktör då var hans bror, skalden, och denna befattning innehade han till sin död, som inträffade i Stockholm den 21 juni 1882. — Gift 1. den 12 maj 1846 med den tidigt bortgångna dramatiska skådespelerskan Aurora Wilhelmina Österberg, anställd vid Kungl. Teatern 1846—1850, »en af den svenska scenens älskligaste konstnärinnor», berömd lika mycket för sin sällsynta fägring, som för sitt talangfulla spel, död i sitt 24:de år, den 12 aug. 1850; 2. med operasångerskan Albertina Josefina Charlotta Linderoth.