Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Per Adolf Janzon

[ 30 ]

Per Adolf Janzon. K. T:ne 1 juli 1870—30 juni 1888. K. Op. 15 aug. 1888—89.

Född i Östergötlands skärgård den 4 nov. 1844 (föräldrarna voro fiskaren Adolf Jansson och Margaretha Olofsson). Han ägnade sig först åt sjömansyrket, men ändrade snart lefnadsbana, så att han kunde taga studentexamen 1863. Vid Uppsala universitet studerade han för den filosofiska gradens ernående, men hans präktiga basbarytonstämma föranlät honom dock slutligen att lämna de akademiska studierna och ägna sig åt konsten. Efter en tids handledning af Anders Willman debuterade han på Kungl. Stora Teatern den 12 juni 1870 som Plumkett i »Martha» och erhöll genast anställning vid de kungliga teatrarna. Plumkett, hvilken roll han öfvertog efter Rudolf Walin och Conrad Behrens och som passade förträffligt för hans sceniska naturell, var sedermera alltjämt en af hans glansroller. Pelle Janzon, såsom han helt familjärt under hela sin teaterbana allmänt kallades, mottogs redan från första stunden af publikens och kritikens bifall. »Visligen var det icke mycket konst i hvad han gjorde, men det var så mycket mera frisk, ofördärfvad och icke så litet burschikos natur i stället, det fanns någonting raskt, djärft och ursprungligt hos honom som behagade, därför att det på scenen uppbars af verkligt utmärkta framställningsmedel, och i sällskapslifvet [ 31 ]af en originell, ibland något stojande munterhet, som slog an både på gamla och unga. Pelle Janzon var en af dessa naturens utkorade, som var född till skådespelare och som kunde sätta sig öfver konstens teknik. Stämman var kraftfull och omfångsrik med en klar och behaglig klangfärg och var ett ypperligt uttrycksmedel för den lefnadslust, som svällde i sångarens inre». (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)

Bland Janzons många roller må särskildt nämnas Figaro, Dulcamara i »Kärleksdrycken», Bellamy i »Villars' dragoner», Sulpiz i »Regementets dotter», Zizel i »Konung för en dag», Escamillo i »Carmen», Gil Peréz i »Svarta dominon», Kasper i »Friskytten», Bartholo i »Barberaren i Sevilla» samt — hans kanske bästa uppgifter — Leporello i »Don Juan», Falstaff i »Muntra fruarna» och Gigoti i »Diamantkorset». Äfven några rent dramatiska roller utförde han med framgång, såsom t. ex. Spole i »En midsommarnattsdröm» och Löpar-Nisse i »Vermländingarne».

Det som beredde Pelle Janzon hans stora framgång var egentligen hans glada lynne, hans alltid humoristiska uppfattning. Äfven då hans röst ej mera hade sin friskhet och sin klang i behåll, såg man honom med nöje. Han var en äkta Stockholmstyp och blef därför förstådd af stockholmarne. I vänkretsen var han därjämte en utmärkt tolkare af Bellmans sånger.

Pelle Janzon afled å Sabbatsbergs sjukhus den 20 okt. 1889.