Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Per Anders Johan Willman
| ← Edla Sofia Skoglund |
|
Maximiliana Theodolinda Röske-Lund → |
Per Anders Johan Willman. K. T. 1 juli 1856—30 juni 1857 och å nyo 1 juli 1859—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1888. Lifstidskontrakt, upprättadt den 1 juli 1863.
Född i Stockholm den 22 juli 1834. Hans fader var den framstående musikern Olof Willman, violonist i Hofkapellet 1814—1815, eftersökt musiklärare och ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien; modern hette Ulrika Christina Lindblad. Redan i föräldrahemmet invigdes Anders Willman i kärleken till den konst, som sedan blef hans lifs stora uppgift. Men han inhämtade äfven den allmänna bildning, som utgjorde grundvalen för det gedigna konstnärskap, hvilket sedermera hos honom bar så rik frukt. År 1852 tog han studentexamen i Uppsala, men började omedelbart därpå studera sångkonsten för Julius Günther. Den 1 juli 1853 ingick han i Kungl. Teaterns elevskola, där han erhöll undervisning i deklamation och mimik af fru Bock. Den unge eleven väckte genast stora förhoppningar och den 22 jan. 1854 fick han debutera som Sarastro i »Trollflöjten». Han var då endast nitton och ett halft år, men vann dock mycket erkännande, icke blott för sin präktiga röst, utan äfven för sitt dramatiskt verksamma spel, ehuru visserligen kritiken på ett par håll förhöll sig något reserverad. År 1856 fick han aktörsengagement, men redan följande år beslöt han att fullända sina studier i utlandet. Han hade emellertid under de gångna åren, såväl under elevtiden, som sedan han erhållit fast anställning, fått uppträda i många olika såväl tal- som sångroller. Så t. ex. fick han spela Dödgräfvaren i »Hamlet», Tegel i »Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna», och då negern Ira Aldridge i juni 1857 gasterade på Kungl. Teatern i ett par Shakspeare-stycken, spelade Willman Montano i »Othello» och Dogen i »Köpmannen i Venedig».
Sedan hans första anställning vid Kungl. Teatern upphört reste han 1857 till Paris, där hans studier räckte i två år. Under denna tid studerade han sångkonsten isynnerhet för Duprez, men äfven för Laget, samt tog hos den originelle och excentriske, men utmärkte läraren Delsarte undervisning i musikalisk deklamation, plastik och mimik. Under de båda år han stannade i Paris drog han fördel ej blott af den direkta undervisningen, utan äfven af det efterföljansvärda han hörde och såg på världsstadens teatrar.
Då Willman år 1859 återvände till Stockholm var han en vida mera betydande konstnär än förut. Han sjöng Bertram i »Robert» och nedlade så stor kraft och värme i sin konstnärliga framställning, att man genast fann huru mycket Parisstudierna utvecklat hans redan förut erkännansvärda talang.
Om Willmans konstnärskap var af stor betydelse efter återkomsten från Paris, undergick det dock ytterligare utveckling vid Kungl. Teatern, isynnerhet genom den lyckliga tillfälligheten, att August Bournonville under åren 1861—1864 var anställd som intendent för scenen. Denna ypperlige instruktör fann snart att den unge sångarens konstnärliga tillgångar kunde och borde ytterligare förkofras, och därför instuderade han med honom på det noggrannaste flere af de partier, som sedan blefvo Willmans mest betydande. I tre år åtnjöt den unge sångaren Bournonvilles ovärderliga handledning, och bland de partier som han var nog lycklig att få instudera för denne mästare var det isynnerhet ett, som med fog kan prisas som konstnärens yppersta: Mefistofeles i Gounods »Faust». Redan när nämnda opera första gången upptogs på svensk scen den 5 juni 1862, var denna hans framställning ypperlig både i sång och spel, och sedermera utarbetade han under hand ända in i de finaste detaljer denna verkligt storartade skapelse, »storartad genom den breda humor, den sprudlande satir och den käckt burleska djäfvulskhet, som han förstod att genomsyra den med».
En af Willmans förnämsta skapelser föröfrigt var Marco Spada i Aubers opera. Här var han icke blott den fint bildade sångaren med den vackra, klangfulla basrösten: han visade sig äfven i denna opera som en skådespelare af hög rang. Framgången betingades i denna såväl som i många andra partier icke blott af de rent lyriska resurserna, utan äfven af åtskilliga yttre företräden. Sådana voro hans manliga apparition, hans maskeringskonst, den för en lyrisk artist ännu mera än för en dramatisk ovanliga förmågan att individualisera, samt framförallt hans underbara, trohjärtade och själfulla ögon, hvilka bidrogo att i ännu högre grad förläna framställningen en fängslande och sympatisk prägel.
Bland Willmans öfriga roller må nämnas Marcel i »Hugenotterna», Kasper i »Friskytten», Sulpiz i »Regementets dotter», Don Pedro i »Afrikanskan», Rebolledo i »Kronjuvelerna», (en utmärkt framställning), Don Juan, Bellamy i »Villars dragoner», Figaro i »Figaros bröllop», Rocco i »Fidelio», Pietro i »Den stumma», Plumkett i »Martha», Landtgrefven i »Tannhäuser», Daland i »Den flygande Holländaren» och Tsar Peter i »Nordens stjärna» (den sista roll han instuderade). Han var äfven en framstående konsertsångare och under många år en själfskrifven, populär tolkare af de förnämsta baspartierna i Haydns och Händels oratorier.
Men Willman var icke endast en utmärkt lyrisk konstnär, äfven som scenisk ledare och instruktör inlade han stora förtjänster. Om hans verksamhet som regissör vittnar bäst de förträffliga uppsättningarna af Boitos »Mefistofeles», Adams »Konung för en dag» och Meyerbeers »Nordens stjärna», hvilka upptogos under åren 1881—1883 då Willman var scenintendent under Westins direktörskap. Under spelåren 1877—1881 var Willman därjämte föreståndare för Kungl. Teaterns elevskola.
År 1883 blef Willman efter Westin direktör för de kungl. teatrarna. Hans verksamhet som teaterchef blef däremot ej så framgångsrik som hans konstnärsbana — hans praktiska administrationsförmåga stod ej i jämnbredd med hans konstnärliga intressen. På denna post kvarstod han till 1888, då han äfven afgick som skådespelare och sångare.
År 1869 blef Anders Willman ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien, 1878 erhöll han medaljen »Litteris et artibus» och 1880 utnämndes han till riddare af Vasaorden: han var därjämte riddare af Dannebrogsorden och några andra utländska ordnar.
I jan. 1898 invaldes Willman till ledamot i den med anledning af den blifvande teaterverksamheten i den nya operabyggnaden tillsatta teaterkommittén. Han efterträdde där Knut Almlöf, som för sjukdom hade måst afsäga sig uppdraget. Det första sammanträde han bevistade i denna kommitté ägde rum å Hôtel Östergötland den 17 jan. 1898, och det blef för honom äfven det sista. Redan några minuter efter det han haft ett kort anförande, hvarvid ingenting ovanligt förmärktes hos honom, gled han ned från den stol på hvilken han satt och föll i golfvet utan att gifva ett ljud ifrån sig. Två tillkallade läkare kunde endast konstatera att döden inträdt genom hjärtförlamning.
Anders Willman var tre gånger gift. Den 24 sept. 1871 ingick han i Norrköping giftermål med skådespelerskan och operasångerskan Hedvig Harting. Efter hennes den 15 aug. 1887 timade död gifte han sig den 3 sept. 1888 med f. d. skådespelerskan vid de kungl. teatrarna Fanny Åberg. Makarna Willman bosatte sig då på Wermdön, där de lefde i lyckligt lugn några år, tills hustrun angreps af en obotlig sjukdom och afled i Stockholm den 5 febr. 1895, sedan de återflyttat till hufvudstaden. Den 3 sept. samma år ingick Willman för tredje gången äktenskap och gifte sig i Slottskyrkan med Eva Eugenie Adèle Hermelin (född 1863, död å Sophiahemmet den 27 dec. 1916, dotter af kammarherren, friherre Claes Fredrik Samuel Hermelin och grefvinnan Amalia Matilda Gustafva Cronhielm af Hakunge). Tillsammans med sin tredje hustru flyttade Willman i okt. 1897 till Södertäljetrakten, där han nog hade hoppats få tillbringa många år i lugn och ro, då han efter endast några få månader så plötsligt träffades af döden.