Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Per Johan Ossian Hamrin

[ 126 ]Per Johan Ossian Hamrin. K. T:ne 1 juli 1879—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—30 juni 1898. Dr. T. 1 juli 1898—30 juni 1907. (Tjänstledig på grund af sjukdom under en stor del af spelåret 1906—1907.)

Född i Lycksele i Västerbottens län den 29 sept. 1855 (den andre i ordningen af 17 barn af kronofogden Johan Olof Hamrin och Olivia Forsell). Han genomgick Umeå läroverk, där han aflade studentexamen 1875 och inskrefs samma år som student i Norrlands nation vid Uppsala universitet. Under de fem terminer han vistades i lärdomsstaden, var han en ofta sedd och aldrig tröttnande amatör vid en mängd student- och sällskapsspektakel. Härigenom väcktes hos honom alltmer och mer lusten att ägna sig åt scenen, och i april 1878 sökte och erhöll han anställning som extra elev vid Kungl. Teatrarnes elevskola. Dessutom studerade han enskildt för skolans dåvarande föreståndare, Anders Willman. Af en tillfällighet kom han under denna sin elevtid att få uppträda. »Advokaten Knifving» skulle nämligen gifvas, och man hade förbisett att en roll i stycket, den tyskpratande barberaren Kopp, genom Wilhelm Nyfors' sjukdom ej var besatt, och nu fick Hamrin i en hast inöfva denna roll, som han första gången utförde på Kungl. Dramatiska Teatern den 18 mars 1879. Ett par veckor därefter fick han tillfälle att som Löpar-Nisse i »Wermländingarne» ytterligare visa sig som en förmåga inom det komiska facket och blef så engagerad som skådespelare vid Kungl. Teatrarnes dramatiska scen från den 1 juli samma år. Där verkade han sedan oafbrutet till sin död, alltjämnt flitigt använd inom det komiska rollfacket. Bland den stora mängd roller han under denna tid utförde må nämnas Lancelot Gobbo i »Köpmannen i Venedig», Chrysole i »Lärdt folk i stubb», Daniel Hejre och Månsen d. ä. i »De ungas förbund», Marktschreiern i »Tillfället gör tjufven», Job Kurk i »Rika morbror», von Dann i »Kan ej», Peder Rasmussen i »Ambrosius», Jan Mattson i »Hårda sinnen», Boniface i »De båda döfve», Aune i »Samhällets pelare», Ole Rass i »Strandbybor», Jyp i »Onkel Sam», Aktuarien Boje i »Fästmanssoffan», Henrik i »Henrik och Pernille», Nypon i »Mycket väsen för ingenting», Heinecke i »Ära», William Beck i »Guldkarossen», Cartahaut i »Fregattkaptenen», Jakob i »Erasmus [ 127 ]Montanus» samt Borgmästaren i »Vid Breitenfeld» och Patricio i »Socorros inackorderingar», i hvilka båda sistnämnda roller han uppträdde vid den föreställning, som gafs på Dramatiska Teatern på hans femtioårsdag, den 29 sept. 1905, då han på mångfaldigt sätt hyllades af såväl publiken som kamrat- och vänkretsen.

Ossian Hamrins begåfning låg egentligen åt det komiska facket, men han kunde äfven röra sig vida utom detta område. I hög grad intelligent och utrustad med en liflig karakteriseringsförmåga tillhörde Hamrin länge Dramatiska Teaterns gärna sedda artister.

Under spelåren 1891—1898 fungerade Hamrin dessutom som teaterassociationens sekreterare. Därjämte var han under en lång följd af år medlem af styrelsen för Dramatiska och Musikaliska artisternas pensionsförening, på hvars ekonomiska förkofran han nedlade ej ringa arbete och möda: under 1880- och 1890-talen arrangerade han artistbaler och konstnärskarnevaler till förmån för denna pensionskassa, och dessa tillställningar förskaffade densamma en inkomst af omkring 40,000 kronor. För denna sin nitiska verksamhet blef han tilldelad guldmedaljen »Illis quorum meruere labores». När Svenska Teaterförbundet på hösten 1894 hade bildats blef Ossian Hamrin dess förste ordförande och kvarstod på denna post till sista året af sin lefnad. Hamrin var alltjämnt själen i detta förbund, han var outtömlig på idéer till förbundets bästa, och genom sina kraftiga initiativ och sitt ihärdiga arbete bidrog han i väsentlig mån till skapandet af förbundets starka ekonomiska ställning. I besittning af en rätt betydande formell talang skref han ofta i kalendrar och tidningar uppsatser i ämnen från såväl det sceniska som andra områden.

Efter flerårig sjuklighet, och under det sista halfåret både till kropp och själ bruten, afled han å Kullatorps sjukhem vid Barkarby den 23 dec. 1907.