Sämunds Edda (Brate)/Kvädet om Volund

Översättare: Erik Brate

Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan av Vǫlundarkviða. På Wikipedia finns en artikel om Völundskvädet.

Kvädet om Volund

Nidud hette en konung i Sverge; han hade två söner och en dotter, hon hette Bodvild. Det fanns tre bröder, söner av lappkonungen: [Isl. Finnar 'lappar'] den ene hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Volund; de åkte skidor och jagade djur. De kommo till Ulvdalarne och gjorde sig hus där; där är ett vatten, som heter Ulvsjön. Tidigt om morgonen funno de på sjöstranden tre kvinnor, som spunno lin; bredvid dem lågo deras svanhamnar; det var valkyrior. Det var två döttrar av konung Lodver: Ladgunn svanvit och Hervor allvitr, men den tredje var Olrun, Kjars dotter från Valland. De togo dem med sig hem till sin stuga. Egil äktade Olrun, Slagfinn Svanvit men Volund Allvitr. De bodde där sju år; därpå flögo kvinnorna att deltaga i drabbningar och kommo icke åter. Då skidade Egil att leta efter Olrun, och Slagfinn sökte Svanvit, men Volund stannade kvar i Ulvdalarne. Han var den händigaste man, som man känner i fornsagor. Konung Nidud lät taga honom till fånga, såsom här omtalas:

1. Möar flögo sunnan
Mörkskogen igenom,
Allvitr den unga
att örlog föra.
På sjöstrand sig satte
de sköna att vila,
kvinnor från södern,
kostbart lin spunno.

2. Egil slöts
av en av dem,
en fager mö,
i famnen den vita;
den andra var Svanvit,
med svanfjädrar flög;
den tredje systern
slog sin arm
omkring Volunds
vita hals.

3. Sju år sutto de
sedan stilla,
hela det åttonde
hyste de trånad,
men det nionde
de nödgades skiljas.
Möarna längtade
till mörkan skog
- Allvitr den unga -
att örlog föra.

4. Hem väderbitne skytten
vände från jakten;
Slagfinn och Egil
funno salarne öde,
gingo ut och in
och om sig sågo.
Åt öster åkte Egil
efter Olrun
men åt söder Slagfinn
efter Svanvit.

5. Ensam satt Volund
i Ulvdalarne,
slog guldet röda
kring glimmande sten,
alla ringarna på lindebast
lyckte han väl;
sitt väna viv
väntade han så,
i hopp, att hon skulle
till honom komma.

6. Det spörjer Nidud,
njarernas drott,
att ensam Volund
i Ulvdalarne satt.
Om natten kommo män
med nitade brynjor,
deras sköldar blänkte
vid skenet av nedanet.

7. De stego ur sadlarne
vid salens gavel
gingo därifrån in,
och upp längs salen;
de sågo på bast
bundna ringar,
sju hundra av alla,
som husbonden ägde.

8. De togo dem av,
och de trädde dem på,
förutom en,
som de av läto bliva.
Hem vände från jakten
väderbitne skytten,
Volund, vandrande
en väg så lång.

9. Han gick att av bruna
björnhonan steka,
snart den torra
tallens ris,
den vindtorra veden,
för Volund brann.

10. På huden av björnen
satt härskaren över alfer,
räknade ringarne,
rövad var en.
Han tänkte, att den lånats
av Lodvers dotter,
Allvitr den unga,
att hon återkommit.

11. Han satt så länge,
att han somnade,
i ve och vånda
han vaknade åter;
kände bojor tunga
bundna på händerna
och på fötterna
en fjätter spänd.

Volund sade:
12. »Vilka krigare är det,
som knöto på mig
band av bast
och bundo mig?»

13. Nu ropade Nidud,
njarernas drott:
»Var fick du, Volund,
furste för alfer,
vårt egna guld
i Ulvdalarne?

14. Guld fanns där icke
på Granes väg,
fjärran är vårt land
från fjällen vid Ren.»

Volund sade:
»Mera kostbarheter
minns jag, att vi ägde,
då vi bröder med hustrur
ännu hemma voro.

15. Ladgunn och Hervor,
av Lodver var hon barn,
bekant var Olrun
som Kjars dotter.»

16. [Ute står Niduds
illsluga drottning,
och] in hon gick
och upp längs salen.
Hon stod på golvet
och stämman sankte:
»Fredlig är ej han,
som föres ur skogen.»

Konung Nidud gav sin dotter Bodvild den guldring, som han tog av bastet hos Volund, men han själv bar svärdet, som Volund ägde och, drottningen sade:

17. "Hans tänder synas,
då svärdet visas honom
och den ring, som Bodvild
bär, han varsnar;
ögonen likna
den lömske ormens.
Skären sönder
hans senors styrka
och sätten honom sedan
i Sävarstad!»

Så gjordes, att hans senor skuros av i knävecken och han sattes på en holme, som var där utanför land och hette Sävarstad. Där förfärdigade han allehanda dyrbarheter åt konungen. Ingen människa tordes gå till honom utom konungen allena.

Volund sade:
18. »Jag ser på Nidud
ett svärd vid bältet,
som jag vässat har,
så väl jag kunnat,
och vilket jag härdade,
som helst jag ville.
Borta från mig bäres
denna blixtrande klinga,
jag ser den ej buren
till smedjan åt Volund.

19. Nu bär Bodvild
min bruds
röda ringar
- rånet ej bötas.»

20. Han satt och sov ej
och slog med hammaren,
gjorde ganska snart
ett svek mot Nidad.
Att kostbarheter se
kommo de två unga
sönerna av Nidad
till Sävarstad.

21. De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan,
när i den de sågo.
En mängd smycken där fanns,
som för sönerna vistes,
att rött guld det vore
och rikedomar.

Volund sade:
22. »Kom allena, ni två!
Kom en annan dag!
Som gåva åt eder
detta guldet jag lämnar.
Säg det ej för flickorna
och folket i salen,
för ingen människa,
att mig ni träffat!»

23. Snart ropade
småttingen den andre,
broder till broder:
»Bort att se ringar!»
De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan
när i den de sågo.

24. Gossarnas huvud
högg han av
och lade benen
under blåsbälgens vattengrop,
men huvudskalarna,
som under håret voro,
svepte han i silver
och sände till Nidad.

25. Men av ögonen gjorde han
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning,
men av tänderna
på de två gossarne
smidde han bröstsmycken
och sände till Bodvild.

26. Ringen Bodvild
att rosa begynt
- - -
[bar den till Volund],
då hon brutit den sönder:
»Annat än åt dig
jag dristar ej säga det.»

Volund sade:
27. »Bräckan på guldet
botar jag så,
att din fader
det fagrare synes
och din moder
mycket bättre
och dig själv
lika skönt också.»

28. Genom öl han henne
överlistade,
så att hon somnade,
där hon satt på bänken:
»Nu har jag hämnat,
vad mig harm har gjort,
allt utom ett
av det ondskefulla.»

29. »Bra», sade Volund,
»må på benen jag komma,
som Nidads kämpar
mig nekade bruka.»
Leende Volund
i luften sig höjde,
gråtande Bodvild
fick gå från ön,
sörjde älskarens färd
och sin faders vrede.

30. Ute stod Niduds
illsluga drottning,
och in hon gick
upp genom salen,
- men på salens hägnad
han satte sig att vila. -
»Är du vaken, Nidud,
njarernas drott?»

Nidud sade:
31. »Jag vakar alltid,
välbehag saknar,
jag sover föga,
sedan sönerna dogo,
i mitt huvud det kyler,
köld ge dina råd,
jag vill nu gärna
med Volund tala.»

32. »Yppa mig, Volund,
alfernas furste,
vad blev av blomstrande
barnen mina!»

Volund sade:
33. »Först skall du alla
eder svärja:
vid skeppets bord
och vid sköldens rand,
vid hästens bog
och vid huggsvärdets egg,
att du Volunds viv
ej vållar kval
eller min brud
till bane varder,
fast jag käresta har,
som I kännen,
eller i din boning
barn jag äger.

34. Gå bort till den smedja,
du byggt åt mig,
där finner du bälgarne
med blod bestänkta.
Dina gossars huvud
högg jag av
och lade benen
under bälgens vattengrop.

35. Men huvudskålarna,
som under håret voro,
svepte jag i silver
och sände till Nidad,
och av ögonen gjorde jag
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning.

36. Men av tänderna
på de två gossarne
smidde jag bröstsmycken
och sände till Bodvild.
Nu Bodvild bär
ett barn under hjärtat,
enda dottern
till eder båda.»

Nidud sade:
37. »Ej något du sagt mig,
som jag sörjt över mera
eller ville, att det värre
dig, Volund, må bekomma.
Sa hög är ingen man,
att från hästen han dig tager,
inga nävar nog starka
att här nedifrån dig skjuta,
där du hänger svävande
i högan sky.»

38. Leende Volund
i luften sig höjde
och kvar, i sorg
sänkt, satt Nidud.

Nidud sade:
39. »Stig upp, Tackrad,
min träl den bäste,
bed du Bodvild,
den bländvita mön,
gå fagert smyckad
med sin fader att tala.»

40. »Är det sant, Bodvild,
som de sagt till mig?
Var du på holmen
till hopa med Volund?»

Bodvild sade:
41. »Sant är det, Nidad,
som man sade dig.
Jag var på holmen
tillhopa med Volund,
en olycksstund,
som aldrig bort komma.
Honom jag icke
hindra kunde;
honom jag icke
hindra förmådde.