Kvarnsången
← Angelika |
|
En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman → |
Ur diktsamlingen Svarta ballader, 1917. |
I stugan vid Raisos svarta berg
jag gästat en enda gång
där sitter en gammal kvinna
och spinner dagen lång.
Hon spinner åt folk som i Storbyn bor,
medan dagen i skymning går –
med skrumpen fot hon trampar sitt hjul,
och rullen smäller och slår.
När den gula förtvinade handen
är av darrande spånad full,
gå minnen som gråa av drömmar dit
och tvinnas bland brokig ull.
Och dit gå varma vårar
och somrar med rödaste frukt,
och blandas om till snyftande gråt
i rummets unkna fukt.
Jag hör hur plankdörren ruskas hårt,
när västan larmande går,
och ser den döende dagern
kring den gamlas vita hår.
Jag hör ett tal från darrande ben,
en sång från surrande hjul,
en sång om en slipande kvarnsten
i spinnerskans mörka skjul.
Och även jag har en surrande sång,
som jag sjungit sen jag var barn.
En sång om en rolös dåre,
som slipar sig själv på en kvarn.
”Jag är ensam och tungt står mörkret
som en skuggornas mur kring mig.
Gamla benkvarn, sjung för en vänlös –
jag vill tala med döden och dig!
Men du kan bara visor om ben och blod
och jag ligger här sjuk vid din skakande vägg –
jag vill minna mig jorden och himlen blå –
Å – härlig var jorden ändå!
Du kvarn – du är vis och av åren
skorrar din rostade röst –
jag skall höra din visa och vila
mitt stackars slocknande bröst.
Jag har lekt i den blommande dalen –
jag har byggt – små kvarnar också –
och dansat bland fjärilar ängarna fram –
Å – härlig är jorden ändå!
Och nu förstår jag din sång – din sång för en som dör –
så lyssna då – svarta skuggor –
nu sjunger hon – – hör – hör!”
Bullra runt och darra hårt i pina
benen dina
damma ut och blåsa bort i skyn!
Rulla runt med ben som vita skina,
benen mina
rullas bort och grävas ner i byn!
Dansar du en gång i solen fina
när vindar vina,
äter, hungrar, ler och gråter ut,
så slipas du till sist på stenarna mina,
suges in att malas utan slut.
”Du är grym och din sång är av satan –
jag orkar ej höra dig mer – –
hur kom jag sjungande solbarn
i det bitande dödsmörkret ner?
O, herre, om dagen är liden,
så släck mitt rykande ljus –
låt mig slippa allt liv – låt mig sluta
i de dödas multnande hus!
Tig, kvarn, du borrar mitt huvud
med ditt hamrande helveteshån –
och En har ju dött för syndare –
jag kan ropa på jungfruns son!
Men han hör ej min röst för ditt gnissel,
jag skall be – när du tröttnat att gå – – –
Å – jag minns när jag först var älskad –
och härlig var jorden då!”
Tumla runt och rulla blint i pina,
synder dina
dansa dödens dans tills du är all,
stampa, tjuta, skära tänder sina – –
gläfsa över graven hesa skall.
Slipas hård och rulla runt och rasa,
stackars trasa!
Vilja andra ting än kvarnen din.
Dömd att rullas om och in i fasa,
i slamsor frasa – –
veta vart du skall och inte vilja in!
”Tyst, gamla – ty härlig är jorden,
i den höga himlens glans!
Där gunga de röda rosor
i den glada västans dans.
O, sol över rusiga ängar,
lys dem som dansa i byn!
Se – på senigt spända vingar
där flyger en örn mot skyn!”
– – slita sönder alla kräk som drömma,
som kvarnen glömma,
yra feberhett om himlen blå – –
”Å! härlig är jorden ändå!”
– – surra hjul och fors, du grymma, strömma,
inte ömma
döda ben som utan oss ej gå!
Slunga kring dem, gnissla, slå och stöta
flå och nöta,
knacka dem till jord i hjälplös natt!
Hamra skallar, ve, av tårar blöta,
skratta bort dem med vårt vassa skratt!
”Men barnets lekar i hemmets hägn,
ha stänkt mitt hjärta med vårens regn
och härlig är barnets sång – –”
Skramla gamla stenar mot varandra,
vandra, vandra!
Vi suga in och slita av!
Jämra, bita vasst och morra, skälla,
tjuta som schakaler på en grav.
Bullra hårt och darra runt i pina –
mala hjärtan, händer,
mala ögon dina.
Stöna du i ångest, skallra tänder!
Ropa du till Gud och sträck du dina händer!
Sträcka ben du skall och dansa kring och bli
till jord igen och rullas bort och grävas ner
och glömmas av –
”Så låt mig blott se glansen
av solen som går ner – min sista – –”
och aldrig känna glädje mer –
nu börjar dansen!
Och sörj ej du: ett liv är till att mista,
vi skratta gällt när onda ögon brista – –
”Fräls mig från kvarnen – Gud – –”
– – vår kvarn är vindarna, vår kvarn är haven,
vår kvarn är livet och vår kvarn är graven,
vårt hjul är tingen du har köpt och älskat,
ditt guld, din kärlek, masken i din kista –
”Men fräls min själ – –”
vi göra bara stoft av ben som brista.
Vi bullra hårt och darra runt i pina
benen dina!
Vi damma ut och blåsa bort i skyn!
Och när vi tystna skall en annan sjunga,
vi rulla bara bort att grävas ner i byn!
”I en gränslös och evig tystnad
den skorrande sången dör – –
för en död som famlar i mörkret
nu sjunga de heliga – hör!
Det är som jag bures av böljor,
ett mörkt och svallande hav mig för
mot en strand som sjunger av solvitt skum – – Hör!”
”Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten.
Hän till dagningens land går din väg över hav genom natten.
Slut dina ögon – stormsången söver!
Hav som svallar i mörkret skall bära dig över!
Trött var ditt öga att se allt och hjärtat skälvde,
ängsligt vred du händerna framför
våg som sväljande välvde.
Kvar i kvarnen du lämnade gubbar och lystna tärnor,
jättevågen skall lyfta dig högt mot himlens stjärnor.
Slut dina ögon stormsången söver –
hav som svallar i mörkret skall bära dig över!”