Kyssarne (Sånger till Hulda)
| ← Hvad skall jag bli? |
|
Vexel-Sång → |
Kyssarne.
Nyss kom jag hit, nu skall jag åter vandra
Från dig, du hulda, från min andra själ;
Men våra kyssar hviska till hvarandra:
“Välkommen du, och du, farväl, farväl!“
Derute ropa vindarna, de friska,
På mig alltjemt, nej, jag ej dröja kan;
Men ett välkommen, ett farväl blott hviska,
Ack, våra kyssar ännu till hvarann.
Omkring min midja slår du liljearmen,
Dock jag den skjuter från mig, och med skäl;
Men ingen vet hur det står till i barmen,
Då dina kyssar hviska mig farväl.
Jag måste hä’n förr’n blomstren, daggbestänkte,
Guldkindren luta öfver bäckens glans;
Men på den afskedskyss, som du mig skänkte,
Min kyss har ett välkommen än till hands.
O, om hvar pligt, jag äger, låge bunden
I rosenkedja på din läpp allen!
Jag kysste bort, ack! med en kyss på stunden,
Dock icke alla, nej, men en och en.
De finge gerna ökas då, de pligter,
För hvarje stund, ack, hän till tusende;
Dock våra kyssar blefve aldrig pligter,
Fast våra pligter blefvo kyssar, de.