Längtan till skären

I yttersta skären, där hafvet slår
mot skroflig häll och dyningens brus
ljuder som dån af fjärran åskor,
såg jag den första dagens ljus.

Och fast jag sedan blef fastlandsbarn
och nöddes lefva i stadens prång,
min själ är för alltid fäst vid hafvet,
som stämt i min vaggsång in en gång.

Hän till de gråa, ödsliga skär
min längtan står, — till fjärdar och sund...
I kära ställen, för mig ej finnes
skönare syn på jordens rund.

Hur ofta till er mina tankar gå,
hur ofta från Utöns skogiga strand
ser jag i minnet Älfsnabbsbergen
hägra i aftonsolens brand!

Från Landsorts klippa till Dalaröbygd
hvar vik, hvar udde en hågkomst bär —
aldrig kan jag eder förglömma,
väna, vänliga Sotaskär.

O, finge jag bygga där och bo
i lugn och frid, — o, hade jag blott
en fläck, som jag kunde min egen kalla,
där mina första steg jag gått!

Hemsjuk trår jag från larm och bråk
dit ut liksom till en älskad vän;
söker som fångad fågel undflykt,
söker — och kan ej fina den.

Kvittrar som han en visa ibland,
fast sångarglädjen vi båda mist —
längtar till ensamheten och hafvet,
hafvet det kära, först och sist.