Lärkan (Böttiger)
| ← Fåglarne |
|
Örnen → |
Du ser ej den jublande fröjden,
Du hör den ur blånande höjden,
Der ofvan de öfversta skyar
Min sång hvarje vår sig förnyar.
Jag sjunger min skapares ära,
Hvars ljus och hvars värme är nära
Det minsta så väl som det största,
Det sista så väl som det första.
Jag sjunger hans kärlek till jorden,
Och fattar du än icke orden,
Gack ut i den vaknande våren,
Du kommer hans kärlek på spåren!
När daggen från sipporna droppar,
Gack ut mellan skjutande knoppar,
Se lekande vågornas glitter
Och hör på mitt spelande qvitter!
Jag kan icke blunda och tiga:
Jag sjunger hur ljuft är att stiga
Ur dimmorna, natten och gruset,
Från våning till våning i ljuset.
Och gladt på den soliga färden
Jag skådar inunder mig verlden,
Hvars förstling af lofsång jag bringar
Till honom, som skänkte mig vingar,
Till honom, som gaf mig en tunga
Och bjöd mig att flyga och sjunga.
Jag lefver, hvad skalden blott målar,
Ett lif uti toner och strålar.