Välkommen åter;
Du lilla lärka!
Att jag dig saknat,
Är först att märka.
Jag hela vintern
På dina sånger
Har tänkt och suckat
Så många gånger.
De sommardagar
De äro korta.
Jag knappast visste,
Förr’n du var borta.
Hvad haf och länder
Du öfverfarit!
Jag kan ej ana
Har långt du varit.
Att hösten nalkas
Din flykt betydde.
Och blek vardt liljan,
Då bort du flydde.
Och rosen miste
Sitt ögas flamma,
Och sjelfva ängen
Var ej densamma.
Den hvita vintern
Tål ej ditt öga.
Du kan ej tänka,
Hvad här kan snöga!
När snön i massor
Sig sammandrifver,
Som snus han stoppar
Lokomotiver.
Han fyller sjöar
På många ställen,
Som mjöl som stampas
Till gröt om qvällen.
Och kölden knappast
En natt behöfver,
Så kan man traska
Till fots deröfver.
Och fisken snopen
Mot isen tittar.
Till tvättkommoden
Ej måsen hittar.
Han ser med bäfvan
Hvar sqvätt försvunnen.
Han kan ej skölja
Sig ens i munnen.
Han är för hårdhändt
Ibland, vår Bore.
Du vore kuggad,
Om här du vore.
Tänk dig beröfvad
Den minsta måsse:
Du skulle dö som
En sparf, min gosse!
Du skulle storkna
Bland moln så tunga.
Du snart dig skulle
Till bröstvärk sjunga.
Hvem skulle våren
Med sång förljufva,
Om vårens härold
Låg sjuk i snufva?
Nej! då från södern,
Som nu, du vänder,
Då stå vi alla
Och klappa händer.
Nej! tyst, jag ljuger:
Man näns knappt hviska,
Då toner klinga
Så morgonfriska!
Du kan mot molnen
Nu tryggt dig lyfta.
Mot vårens lärka
Hvem djerfs att syfta?
Min arm skall skydda
En skald som diktar:
Jag hugger knoppen
Af den som sigtar.
E. S—dt.
