Lars Petter och grevedottern

Lars Petter och grevedottern av Wilhelm von Braun

Texten finns i Visbok, 1923 samt också i Den gamla visboken, 1954.

Texten i Visbok, 1923

På grevens gård Lars Petter i trasor synes gå.
De greveliga svinen han vaktade uppå.
Och var Lars Petter föddes och vad han var och allt
Han visste icke heller, blott att han frös och svalt.

Den allra lägsta syssla man honom göra bad
Och grevens herrar drängar han tjäna fick som slav.
I stallet fik han ligga när stormen small i knut.
Där hästar hade täcken, men han ej minsta klut.

Den enda som åt honom en blick av ömkan gav
Varr grevens yngsta dotter, ett barn så hjärtligt glad.
De kräseliga rätter, som henne bjöds var dag
Hon gömde åt Lars Petter, som var så blek så svag.

Då börjar gossen gråta och såg så hjärtans gott
Uppå den lilla flickan, som rodnade så smått.
»Den dagen, den kan komma, då jag kan ge igen,
Så har i drömmen viskat en röst från himmelen.

Nog mins jag första gången jag Herrans nattvard fått,
Jag var så glad och lycklig jag liksom drömde blott.
Jag drömde om så mycket, tänk om det kan slå in,
Jag drömde, o förlåt mig, jag tyckte du var min.

Adjö, för sista gången, du får ej se mig mer,
Kan jag ej få den blomma, som du i handen bär?»
Och flickan räckte blomman, med hand så fin och späd.
»Kan jag din hand kyssa?» — »Ja, — gärna munnen med.»

»O, Herre Gud i himlen, visst har jag drömt det så.
Låt även nu det andra uti fullbordan gå.»
Så talade Lars Petter och som en pil flög bort.
På greveliga godset han syntes icke brått.

Men åtta år därefter kom där en vagn så grann
Till slottets marmortrappa — i vagnen satt en man.
Han syntes hög och ståtlig, med ädla, blida drag,
— Se, godset under klubban nu skulle gå i dag.

Han såg en skymt i fönstret av en förgråten min,
Och huru purpurrodnad sig smög på snövit kind.
Han in i salen träder, auktionen börjar gå;
Han bjuder dubbelt värde — se här är pengar, slå.

Sen går han bort till greven, som helt förkrossad satt.
»Behåll ert gods, min herre, men hälsa fröken att ...
— Här började han stamma — ... men hälsa fröken att
Bland skatter uppå gården är hon den högsta skatt.

För hennes skull jag letat i Kalifornien guld
Och samlat millioner för hennes godhets skull.
Föraktad och förgäten, som jag av alla var
Var hon min tröst allena, nu räddar hon sin far!»

Sen gick de in i salen när greven fattat mod
I denna samma salen där snart ett bröllop stod.
Där vigdes de tillsammans, de barndomsvänner två
Och man kan nogsamt finna, att Gud det ordnat så.

Texten i Den gamla visboken, 1954

På grevens gods Lars Petter i trasor synes gå.
De greveliga svinen han vaktade uppå.
Och var Lars Petter föddes och vad han var och allt
han visste det själv icke blott att han frös och svalt.

Till allt vad snuskigt hette man honom göra gav
och grevens herrar drängar han tjäna fick som slav.
I stället fick han ligga när stormen small i knut.
De hästar hade täcken men Lars ej minsta klut.

Det enda som åt honom en blick av ömkan ger
är grevens yngsta dotter, ett barn som himmelskt ler.
De kräseliga rätter som henne bjöds var dag
hon sparar åt Lars Petter så sjuk så blek så svag.

Då börjar gossen gråta och ser så hjärtans gott
uppå sin lilla fröken som rodnade så smått.
En dag, en dag måhända kan jag ge er igen,
så i en dröm mig viskat en röst från himmelen.

Det var när Herrens nattvard jag första gången fått,
jag var så glad, så lycklig. Om er jag drömde blott,
och drömde då så mycket som aldrig kan slå in,
jag drömde, ack förlåt mig, jag drömde ni var min.

Farväl, från denna dagen ni ser mig icke här,
men giv mig lilla blomman som ni i handen bär.
Och flickan räckte blomman med handen fin och späd.
Får jag den handen kyssa? ja, gärna munnen med.

O, Herre Gud i himlen, jag just har drömt det så.
Nu bör uti fullbordan det andra även gå.
Så talade Lars Petter och som en pil flög hän.
På greveliga godset han syntes icke sen.

Men åtta år därefter kom där en vagn så grann
till slottets marmortrappa — i vagnen satt en man.
Han syntes hög och ståtlig med ädla, blida drag,
men godset under klubban just skulle gå i dag.

Han såg en skymt i fönstret av en förgråten mö.
Då drog sig djup en rodnad uppå hans kinders snö.
Han in i salen träder — auktionen börjar gå.
Han bjuder dubbelt värde — se här är pengar, slå.

Sen går han bort till greven som helt förkrossad satt.
Behåll ert gods min herre, men hälsa fröken att
Här började han stamma ... men hälsa fröken att
bland skatter uti världen är hon den största skatt.

För hennes skull jag letat i Kalifornien guld
och samlat millioner för hennes godhets skull.
Föraktad och förskjuten som jag av alla var
var hon min tröst allena, nu räddar hon sin far.

Sen gick de in i salen när greven fattat mod
i denna samma salen där snart ett bröllop stod.
Där vigdes de tillsammans, de barndomsvänner två
och man kan nogsamt finna att Gud det ordnat så.