Latium före Roms grundläggning
| ← Inledning. Italiens geografi och befolkning |
|
Rom under konungadömets förra tidskifte → |
2. Latium före Roms grundläggning.
Redan Livius insåg, att berättelserna om de händelser, som skulle hafva föregått Roms anläggning, icke bära den historiska visshetens pregel, utan mer eller mindre tillhöra diktens område. Och svårligen kunde det vara annorlunda, enär den skriftliga framställningen af dessa händelser faller i en långt senare tid, intill hvilken sanningen, äfven om den hade fortplantats genom muntlig tradition, icke skulle hafva kunnat bibehålla sig i sin renhet, I sjelfva verket skilja sig också uppgifterna i många stycken betydligt från hvarandra, och några trovärdiga sagesmän för den historia, som går och gäller såsom sådan, finnas icke. Dertill ådagalägger en fördomsfri granskning af traditionen, att händelserna icke hafva kunnat försiggå så, som vanligen uppgifves. Detta omdöme gäller icke endast meddelandena om tiden före Roms grundläggning, utan äfven den romerska statens äldre historia, långt in i republikens dagar. En stor del af det, som berättas om det romerska folkets anor och om början af dess tillvaro, utgöres af sagor, myter eller ren dikt, Bakom sagorna gömmer sig dock efter all sannolikhet ett historiskt sakförhållande eller en händelse, som i berättelsen utsmyckats med underbara drag eller fått alltför stora mått. Annat är förhållandet med mvten. Denna har till kärna en bestämd idé, hvilken i och genom myten skall utvecklas och åskådliggöras. Häraf följer, att i myten sjelfva förloppet är dikt, under det att i sagan vanligen finnes sanning, men omgestaltad eller utmålad i starkare färger. Ett mellanting emellan båda är den s. k. ätiologiska myten, hvilken framställer en händelse, som är uppfunnen för att gifva en historisk förklaring åt något befintligt, t. ex. ett bruk, en inrättning, en helgedom, en minnesvård, ett namn eller dylikt. På sådana myter är den romerska historien ganska rik, och den har derjemte att uppvisa många egentliga myter och sagor. Äfven från dikter af annat slag synes den icke vara fri; man har ej utan skäl förmodat, att ett och annat, som berättas, är alster af grekisk fantasi och diktförmåga, Allt detta vållar naturligtvis, att den nakna sanningen icke alls eller blott med yttersta svårighet kan framträda ur den omklädnad, i hvilken senare tider höljt henne. Den historiska kritiken har således i afseende härpå en mycket svårlöst uppgift. Att afgöra, hvad i Roms äldre historia är sanning eller dikt, är numera knappt möjligt. Det enda, som låter sig göra, är att med någon sannolikhet angifva utvecklingsgången i vissa hufvuddrag, som kunna framgå af den traditionella historien.
Men att helt och hållet utelemna traditionen vore å andra sidan icke ändamålsenligt. Huru vidt denna än må skilja sig från den historiska verkligheten, så bidrager hon dock att gifva en allmän bild af det romerska samhällslifvet, hvilket utan henne måhända blir mindre åskådligt. Härtill kommer, att denna historia, om också först i en senare tid, för Romarne sjelfve gälde såsom sann, så att den bildade Romarverlden upptog den i sitt medvetande och på den byggde sin uppfattning af samhällets utveckling. Vi skola således i det följande framställa Roms äldsta historia så, som den romerska traditionen sjelf har skildrat den, men derjemte blir det nödigt att, utan genomförd kritik, i korthet angifva, huru man sannolikast har att tänka sig händelsernas förlopp i deras från diktens omhölje befriade verklighet.
Om Latiums äldre förhållanden uppgifves vanligen följande, hvarvid dock bör erinras, att angående många enskildheter berättelserna äro mycket sväfvande och skiljaktiga.
 |
 |
I den äldsta tiden herskade i Italien konung Janus, hvilkens konungasäte var det efter honom benämnda Janiculum vid Tiberfloden. Under hans styrelse landsteg i Latium Saturnus. Gästvänligt emottagen af Janus lärde främlingen denne åkerbruk och införde härigenom ett ordnadt samfundslif i landet. Till belöning härför fick han del i styrelsen. Under Saturni tid herskade i landet frid, ordning och allmän lycka, så att den kallades den gyllne åldern. Efter Saturnus följde såsom konung öfver Aboriginerne eller Latiums äldste invånare Picus, berömd såsom hästtämjare, jägare, åkerbrukare och siare. Hans efterträdare var Faunus, äfven känd såsom jordbrukare, men framför allt såsom spåman. Fauni son och efterföljare var Latinus (bild 9), hvilken, likasom hans båda föregångare, herskade i Laurentum. Under dennes styrelse ankom till Latium Trojanen Aeneas, som, manad af orakelsvar och andra gudauppenbarelser, efter sin fädernestads fall, med ett troget följe bestått många irrfärder för att finna ett nytt hem åt Trojas skyddsgudar och sålunda grunda en ny trojansk stat (bild 10, 11). Latinus emottog i början främlingarne såsom fiender, men snart öppnades underhandlingar, som slutades med ett fördrag, hvarigenom Aeneas trolofvades med Latini dotter, Lavinia, samt för sig och sina män erhöll ett stycke land. Häröfver förbittras Rutulernes furste Turnus, som var förlofvad med Lavinia. Han anstiftar mot Aeneas ett krig, i hvilket den senare blir segrare, men Latinus ljuter döden. Härpå söka Rutulerna hjelp i Etrarien. Ett blodigt slag hålles, hvari Turnus faller, men äfven Aeneas försvinner från jorden. Först Aeneas' son, Ascanius, erhåller fred. Han bor först i Lavinium, som Aeneas grundlagt, men flyttar efter trettio år till Alba Longa, anlagdt vid det Albanska berget. Aboriginer och Trojaner sammansmälta till ett folk och kallas Latiner. Öfver dessa herska nu många år Aeneas' ättlingar. En af dem Procas hade två söner Numitor och Amulius. Den förre ärfde, såsom äldst, konungatronen, men blef derifrån förjagad af Amulius, hvilken för att hindra familjens fortplantning lät döda hans söner och gjorde dottern till Vestalisk jungfru. Men denna dotter, Illa eller Rhea Silvia, blir häfdad af guden Mars och föder tvillingsönerna Romulus och Remus. Amulius låter härpå döda prestinnan och befaller att döda barnen. Men när dessa blifvit i en korg utsatta i Tiberfloden, som just då stigit öfver sina bräddar, fogade skickelsen så, att vattnet sjönk. En varginna från de närbelägna bergen kom till floden, fann korgen, förde barnen till sin håla och gaf dem di. Snart ditkommer en herde, Faustulus; varginnan flyr; Faustulus tager barnen hem till sig och låter sin hustru Larentia uppföda dem. Komna till manbar ålder föra tvillingarne herdelif tillsamman med sina jemnåriga. De utmärka sig genom mod och bragder och bilda hvar sin skara af följeslagare; sagan nämner Fabier såsom Remi oh Quinctilier (Quinctier?) såsom Romuli kamrater. I spetsen för sina hopar ströfva de omkring och bestå månget äfventyr. Så komma de i fejd med Numitors herdar, hvilka till slut genom försåt vid Lupercaliefesten taga Remus till fånga och föra honom till Numitor. Nu upptäckes brödernas börd; Amulius dödas, och Numitor återuppsättes på tronen, men Romulus och Remus besluta att anlägga en stad på det ställe, der de blifvit uppfostrade, eller på höjderna vid Tiberflodens nedersta lopp.
Sedan sålunda en kort redogörelse blifvit lemnad för traditionerna om Latiums äldsta förhållanden, följer att närmare undersöka värdet af dessa traditioner. Den förste egentlige sagesmannen för den vanliga berättelsen om Aeneas är Greken Timäos, hvilken lefde i tredje århundradet f. Kr. och således många sekel efter den antagna tiden för det trojanska kriget. Ringa sannolikhet finnes naturligtvis för att en vanlig tradition kunnat oförfalskad fortplanta sig under en så lång tidrymd. Timäos' vittnesbörd är således af så godt som ingen betydenhet, och hvad Homeros' sånger angå, tala de snarare emot än för tron på Aeneas färd till Italien. Vidare inses utan svårighet, att i sjelfva berättelsen osannolikheter förefinnas, för att ej tala om motsägelserna emellan olika sagesmän. Frågar man nu, hvad som kunnat föranleda berättelsens uppkomst, så möter det sakförhållande, att många städer i Italien, särskildt i Latium, satte en ära i att härleda sitt ursprung från forntida, af Grekerna besjungna hjeltar, isynnerhet sådana, som tillhörde den trojanska sagokretsen. Bland dessa var Aeneas bekant såsom räddare af Trojas skyddsgudar. Häraf låter det naturligen förklara sig, att sagan eller dikten gjort honom till grundläggare af Lavinium, den stad, der det latinska förbundets gemensamma skyddsgudar länge hade sin helgedom och som var medelpunkten för Latinernas gudsdyrkan. Möjligen är det alltså Latiums religiösa enhet som, knuten till ett namn ur den trojanska sagokretsen, i Aeneas-sagan fått ett uttryck. För att kunna rätt fatta betydelsen af denna enhet blir det nödigt att göra sig reda för de gamle Latinernas religiösa tro och derpå grundade samhällslif, såvidt man med ledning af vissa, åtminstone för några indisk-europeiska folk, gemensamma förhållanden, äfvensom af Romarnes i flere plägseder ådagalagda uppfattning af det gudomliga, kan bilda sig en föreställning härom.
Den äldsta verkligt ordnade gudsdyrkan var den, som egde rum inom familjen. Den var tvåfaldig, dels af de aflidne förfädernes andar, Maner eller Larer, dels af elden på familjehärden. I den öfvertygelse, att de hädangångne fortsatte sitt lif i grafven, plägade man jemte dem begrafva föremål, hvilka de brukat i lifvet och hvilka man trodde dem fortfarande behöfva, såsom kläder, husgeråd och vapen, samt stundom hästar och slafvar. Äfven tillhandahöll man den döde födoämnen och utgöt vin på grafven. Man ansåg nemligen sådant nödigt, för att den döde måtte finna ro i sin hvilostad. I främsta rummet fordrades dock härtill en riktig begrafning. Det var i grafven under jorden som tillvaron nu skulle fortgå; följaktligen måste den aflidne betäckas med jord. Och detta måste ske med iakttagande af vissa bruk. Försummades något i ett eller annat hänseende, så fick den döde icke den lugna hvila, som han så väl behöfde efter lifvets vedermödor och oro; han irrade utan rast och ro omkring såsom en ond ande störande sina närmastes lefnadslycka. Den behöriga begrafningen var således ett vilkor för andens sällhet och på samma gång en oeftergiflig pligt för de qvarlefvande. Också finner man, huru menniskorna i lifvet bäfvade för att icke blifva ordentligt begrafna, och med hvilken kärleksfull ifver de närmaste sökte förekomma en sådan olycka. Det var en dylik ifver, som dref Priamos att trotsa faran af en färd genom de fiendtliga vakteldarne, då han drog åstad att af Achillevs begära sin mest älskade sons liflösa kropp.
Men med jordandet eller begrafningen voro icke pligterna mot den döde uppfylla. Hvarje år skulle offer förrättas på hans graf. Det var familjens skyldighet att der bjuda honom mat och dryck samt att pryda grafven med kransar och blommor. Offermåltiden var icke endast en åminnelsefest; den var egentligen ämnad åt den aflidne för att underhålla hans lif i jorden. Dess fullgörande var en helig pligt mot de hädangångne skaparne af familjen. Dyrkan af de döde, hvilka man betraktade såsom höjda öfver menniskoverlden eller såsom ett slags goda andar (Manes) eller hemmets skyddande väsen (Lares), blef sålunda ett föreningsband för familjens medlemmar.
Men det gafs äfven ett annat sådant, den heliga elden på härden. I hvarje familjs hem stod ett altare eller en härd, der aska och glöd alltid skulle finnas. Elden måste ständigt underhållas; han fick ej slockna, förr än familjen sjelf upphört att vara till. Vidare skulle han underhållas med särskilda trädslag, och hans nytändande, hvilket i romerska staten skedde en gång om året, borde försiggå på ett bestämdt sätt. Intet orent fick komma vid elden; han skulle alltid vara ren och var sjelf mäktig att rena. Elden åtnjöt dyrkan såsom en högre makt; man finner, att böner stäldes till honom; menniskorna anropade honom om helsa och välgång. Invid härden skedde måltiderna, som i främsta rummet voro offer, egnade åt dess gudomlighot, elden, hvilken man erbjöd förstlingen af mat och dryck. Det var dock icke elden såsom naturkraft, hvilken man dyrkade. Någon fullt klar föreställning om, hvad eldens gudom innebar, synes man icke hafva egt; han betraktades utan tvifvel såsom ett slags försyn för familjen. Småningom, när menniskoanden i sin föreställning gaf personlighet åt föremålen för sin dyrkan, blef den heliga eldens altare, härden förvandlad till en gudinna, som skulle uttrycka familjelifvets innersta väsen och hvilken fick namnet Hestia eller Vesta (härd).
I närmaste förening med tillbedjandet af elden på härden står husgudarnes eller Penaternas dyrkan. Härden ansågs för deras altare, men Penaterna voro i föreställningen ej rätt skilda fran Larerna, hvilka, såsom vi sett, voro de döde förfädernas andar. Familjens dubbla gudsdyrkan blir härigenom i sjelfva verket en, som uppenbarar sig i olika former. Det är de makter, som vaka öfver den enskilda familjen, tänkta såsom härdens skyddsväsen eller såsom förfädernas andar, hvilka åtnjuta dyrkan. Och denna var inskränkt inom familjens krets. Endast den fick deltaga i de heliga förrättningarna. Offret till den döde stamfadern kunde endast frambäras af hans manliga afkomlingar, och bland dessa var det den i slägtskap närmast stående, som skulle fullgöra offerpligten. Äfven elden tillbads af familjen ensam, och främlingars närvaro var vid hans dyrkan förbjuden lika väl som vid grafoffren. Familjegrafven och den husliga härden voro sålunda de ställen, der den religiösa tjensten egde rum, och ursprungligen fans ingen gemensam eller offentlig gudsdyrkan, emedan det icke gafs andra gudomligheter än de, som hvarje familj tillbad för sig allena.
Religionen var sålunda det, som sammanhöll familjen, och denna var en förening med religiös karakter. Den unga bruden lösryckte sig i och genom äktenskapet från sin egen familj och blef en medlem af mannens. Hon deltog ej vidare i den förras gudstjenst, utan invigdes i den nyas religion. Den religiösa pligten fordrade också med nödvändighet familjens fortplantande, ty alltid skulle någon finnas, som kunde gifva familjegudarne hvad dem tillkom; i annat fall stördes de dödas ro. I brist på naturliga arfvingar kunde derför på vissa vilkor en främling inträda i familjen genom adoption och invigas i dess gudstjenst samt blifva i barns ställe.
Småningom vidgas familjekretsen. Nya grenar skjuta ut från den gamla stammen. Familjen delar sig i flere. Dessa sammanhållas dock fortfarande af ett föreningsband, den ursprungliga familjens gudsdyrkan. Stamhemmets härd och familjegrafven förblifva helgedomar äfven för de nybildade familjerna, och så uppstår en slägt eller ätt (gens). Familjens egendom, hvars berättigande ligger i nödvändigheten, att härden och grafven måste vara familjens tillhörighet, är i följd häraf odelbar. Äfven om och när jorden icke längre gemensamt brukas, utan uppdelas, på de olika familjerna, så måste dock grafven vara gemensam för dessa, ty der skall stamfadern emottaga dyrkan af hela den ätt, som bär hans namn. Och såsom familjen hade sitt hufvud i husfadern, hvilken på samma gång var dess prest och dess konung, så måste ock ursprungligen ätten hafva egt ett öfverhufvud, — förmodligen inom den äldsta grenen — som hade att förrätta den gemensamma gudstjensten och möjligen äfven var anförare i krig samt förste man i slägtrådet eller slägtdomstolen.
Till ätten höra slutligen clienterne. Dessa synas hafva varit tjenare eller i familjen emottagna gäster, hvilka för att icke störa familjegudstjenstens helgd måst på något sätt införlifvas med familjen. Clienterna hade i förhållande till ätten vissa ärftliga skyldigheter och rättigheter. Det är uppenbarligen ärftligheten, som utgör det bestämmande för clientbegreppet. Clientens beroende af ätten är ej blott personligt; det har gått i arf till honom eller går i arf från honom till hans efterkommande. Hans förhållande till ätten kan för öfrigt vexla; stundom, om ej vanligen, synes han hafva haft nyttjanderätt till jord, hvilken blifvit åt honom upplåten.
Familjen var sålunda det första samhället. Familjen utvidgades till ätt, men emellan de olika ätterna fans intet föreningsband; religionen åtskilde dem. Snart vaknade dock behofvet af sammanslutning. En sådan kunde endast åstadkommas på det sätt, att hvarje ätt behöll sin religion, men på samma gång en gudsdyrkan uppkom, om hvilken flere ätter kunde förena sig. Så blef det möjligt att af ätterna bilda en förening med gemensam helgedom och gudstjenst, förrättad af någon ätts målsman, som stälts i spetsen för det hela. Det må här lemnas oafgjordt, om flere ätter förenats till en curia och flere curier till en tribus, hvilket man på grund af kännedomen om Roms äldsta förhållanden kan vara benägen att antaga. Huru härmed än må vara, så kan man tryggt fasthålla dervid, att af familjen blir ätten och af ätterna, vare sig genom förmedling af en större förening, såsom curia eller tribus, eller omedelbart, det borgerliga samhället, staten, uppkommer. Denna är således en sammanslutning af smärre samfund, hvilka, ursprungligen sjelfständiga, i vissa afseenden uppgifva sin sjelfständiga ställning för att ingå i en högre enhet. En sådan kan icke vinnas utan tillbedjande af en gemensam skyddsgud; samfäld gudsdyrkan är sålunda det första vilkoret för en stat. Härför fordras åter en plats, der samfundsmedlemmarne kunna samlas och förrätta sina offer; detta ger upphof åt staden.
Men ett sådant utvidgande af samhällslifvets gränser förutsätter nödvändigt, att nya religiösa föreställningar vunnit inträde i menniskornas sinnen, ty de olika samhällsformerna kräfva olika föremål för medlemmarnes tillbedjan. Också framträda snart gudomligheter af mera allmän art. Det är naturdyrkan, som antager bestämda former och knyter sig vid vissa gemensamt erkända föremål för tillbedjan. Redan i äldsta tider kunde naturens makt icke förfela att göra intryck på menniskosjälen. Ju mindre långt menniskan framskridit i odling, ju mera enkelt och okonstladt hennes lif är, desto starkare talar naturen till hennes sinne. Lifvets behof göra henne beroende af naturens krafter och låta henne känna detta beroende, antingen hon i ångest vrider sina händer inför stormen, som förstör hennes grönskande hopp, eller hon med glädje helsar det efterlängtade regnmolnet, som gjuter sina lifgifvande flöden i jordens närande sköte. Men framför allt är det himlaljuset, det heliga, som blir ett mal för hennes tacksamma vördnad och en källa till hennes glädje, medan deremot mörkret ingifver henne bäfvan och fasa. Gudomlighetens välsignelsebringande inverkan på menniskors verld framträder för naturmenniskan aldrig så åskådlig, så lättfattlig, som i den blåa himmelens klarhet, i morgonrodnadens skimmer, i dagsljusets glans. Gudarne blifva sålunda ljusa eller strålande väsen (devas). Det är dock ej uteslutande himmelens makter, som fattas såsom gudar; äfven i jordens sköte finnas krafter, som vända menniskornas åkallan till sig. Men om grunddragen i denna tillbedjan af naturkrafterna äro gifna, så skiftar deremot uppfattningen högst betydligt, när det gäller att ställa fram för själen bestämda gudagestalter. Anden tror sig igenkänna sådana i olika krafter eller beståndsdelar af skapelsen, och det ena samhällets medlemmar fästa sig vid en sida af den verkande kraften eller dess yttringar, det andra riktar sin blick mot en annan. Så kunde himmelen, som ljus och klar hvälfver sig öfver jorden, uppfattas och benämnas såsom den glänsande fadern (Jupiter), hvilken stundom uppenbarar sig i åskans dunder (tonans), stundom i regnets skurar stiger ned till jorden (pluvius), eller såsom den blåa etherns glans, hvilken svingar ljusets vapen mot molnen (Pallas). Så kunde solen betraktas såsom öppnaren af ljusets portar (Janus), eller såsom betvingaren af mörkrets onda makter (Apollon). Så kunde jorden fattas såsom lifvets allmoder (Demeter, Ceres) eller såsom det slutliga målet, den ort, der alla en gång skola hamna (Hades).
Föreställningarna om de gudomsväsen, som naturen inneslöt, voro urgamla, men utan tvifvel skedde deras bildande till en verklig kult småningom, inom familjen och ätten. Naturgudarne blefvo många och olika allt efter den olika uppfattningen. Men med tiden begynte vissa gudar, som dyrkades i trängre kretsar, att blifva allmännare kända och erkända, Man fann, att den gud, som den ena ätten tillbad, i sjelfva verket var densamma som en annans eller flere ätters, och man beslöt att dyrka honom i en gemensam helgedom. Härmed är nu uppfyldt hvad vi angifvit såsom första vilkoret för ett samhälles bildande. Men utvecklingen stannar icke här; med de enskilda samhällena sker detsamma, som skett med ätterna. De förena sin gudsdyrkan och skaffa sig för denna en gemensam helgedom; på detta sätt uppkommer förbund emellan samhällen.
Så får man antagligen tänka sig förhållandet i det gamla Latium. Genom förening af flere ätter bildas ett samhälle, som har en samlingsplats och gemensam helgedom. Denna plats tjenar tillika såsom tillflyktsort i krig, och i fred infinna sig medlemmarne från de olika ätterna, hvilka för öfrigt på sina slägtområden bo spridda i olika gårdar eller hyddor (bild 13), för behandling af gemensamma angelägenheter, för handelssamfärdsel eller till firande af religiösa fester. Då äfven skydd i farans stund afsågs, var det naturligt, att man till samlingsplats i allmänhet valde en bergshöjd (capitulum arx), som genom sitt läge, ytterligare stärkt af en mur eller befästning, erbjöd tillräcklig trygghet, Området kring höjden bebyggdes småningom, och på detta sätt uppstod i tidens längd en stad med dertill hörande borg.
De små samhällena kommo allt mera i beröring med hvarandra, och det dröjde ej länge, innan de slöto sig tillsamman till ett förbund hufvudsakligen af religiös art. En gemensam gudsdyrkan uppstod, och liksom de mindre samfunden hade sin föreningspunkt i borgen eller staden, så upprättades en helgedom för hela förbundet, Redan i det föregående är angifvet. att Lavinium under någon tid var den religiösa medelpunkten for folken i Latium. Bekant är dock, att den latinska festen till ära för Latinernas erkände skyddsgud, Jupiter, firades på berget vid Alba (Monte Cavo), hvarför man antagit, att Alba var latinska statsförbundets hufvudstad, och sagan känner ännu en tredje sådan plats, nemligen Laurentum. Otvifvelaktigt är, att den nämnda festen på Albanska berget var afsedd att sammanställa hela Latium på samma sätt, som Panjonion vid Mykale förenade de joniska samhällena. Men å andra sidan synes det icke vara skäl att tvifla derpå, att Lavinium i religiöst afseende för Latium hade samma betydelse som Vestas och Penaternas helgedom för Rom. Måhända har Laurentum varit den äldsta, Lavinium en yngre och Alba den yngsta hufvudorten för det Latinska förbundets gudsdyrkan. Visshet kan dock härutinnan knappast vinnas. Svårt är ock att följa de religiösa föreställningarnas utveckling och bestämma, när och huru Jupiter blef hela Latiums skyddsgud. Här må det vara tillräckligt att angifva de gudomligheter, som man i äldre tider synes hafva känt och tillbedt i Latium.
Då sagan omtalar, att Picus. Faunus och Latinus voro konungar i Laurentum, är detta en, äfven på andra håll vanlig, förblandning med eller afsigtlig uttolkning af ett helt annat förhållande, att de nemligen voro latinska folkets skyddsgudomligheter. Äfven i afseende på Janus och Saturnus gäller detsamma. Slutligen fördunklas alla dessa gudar af Jupiter, det latinska förbundets skyddsherre. Men de gamla gudarne försvinna icke helt och hållet; deras dyrkan fortfar, ehuru med något ändrad uppfattning. Vi skola nu söka antyda, huru man tänkte sig dessa fornlatinska gudomligheter, innan den grekiska mytologien hunnit bortskymma eller förvandla deras rätta väsen.
Janus är egentligen solgud, likasom Jana eller Diana är mångudinna. Han är den, som öppnar och tillsluter himlaljusets port, i det han om morgonen går ut (Janus matutinus) och om aftonen går in. Hans dubbla anlete är således en bild af solljuset, som går upp och ned. I synnerhet framstår han i sin egenskap af gud för det på himmelen framträdande dagsljuset, hvilket ju ock betecknar begynnelsen af menniskornas arbete. Så är första dagen i hvarje månad helgad åt honom. Allmännare fattad är han den allt till lif väckande kraften och i följd häraf gud för alltings begynnelse. Man inser utan svårighet, huru Janus så tänkt, som vi nu angifvit. hos Romarne blef gud för ingångar och utgångar, för genomgångar och dörrar.
Saturnus ansågs af de gamle såsom skördens gud och afbildades med en skära i handen. Egentligen synes han hafva varit en personifierad bild af jordens fruktbarhet, hvars maka är Ops (den rika eller fruktbara). Dessa båda äro uttryck för samma kraft: guden för kraften tänkt såsom manlig, gudinnan för dess qvinliga sida.
Picus och Faunus synas, likasom ock Mars, hvilken är gemensam för Latiner och Sabeller, egentligen vara jordgudar eller s. k. chtoniska makter. Hvad vi förut yttrat om olika sätt att föreställa sig gudarne har sin fulla tillämpning på den Romerska uppfattningen. Dess gudar framträda icke såsom sjelfständiga personligheter med skarpt utpräglade drag. De flyta mer eller mindre i hvarandra, så att de särskilda gudanamnen ej uttrycka strängt söndrade begrepp, utan endast olika delar eller sidor af samma kraft eller verksamhet. Jorden kan, såsom ofvan är antydt, tänkas i sitt sköte gömma lifvets frö, eller ock uppfattas såsom lifvets graf, och derjemte — så trodde forntiden — är det ur dess djup, som naturens röst ljuder, då den för menniskan förkunnar framtidens öden. Picus, Faunus och Mars uttrycka alla dessa tre egenskaper hos jorden. De äro nemligen fruktbarhetens främjare, dödsgudar och siare. Visserligen framträder den första sidan mest hos Faunus, den »välvillige» landtmannaguden, den andra hos krigets gud, Mars, som värnar folket och sprider död ibland dess fiender, och den tredje hos Picus, men de olika föreställningarna gå öfver i hvarandra, eftersom de härflyta ur samma källa. Så finner man, att de djur, som ansågos helgade åt Mars, voro vargen, bilden af den rofgirige dödsguden, och hackspetten, siarfogeln. Härmed kan sammanställas, att Picus, hvilket redan namnet angifver, ofta tänkes såsom hackspett och Faunus stundom uppfattas såsom varg, ja, under namnet Lupercus, såsom på en gång varg och bock, dödens och lifvets eller alstringskraftens sinnebilder.
Det visar sig således, att sol- eller himlaguden Janus samt jordgudarne Saturnus, Picus, Faunus och Mars voro Latinernas äldsta gudomligheter. Latinus synes hafva gält såsom folkets stamfader eller Lar, som bor i sätet för gudsdyrkan, Laurentum. Om Aeneas hafva vi redan funnit, att han är att betrakta såsom ättefadern för det af Trojaner och Latiner bildade folket och grundläggaren till Lar- eller Penatstaden Lavinium. Såsom sådan kallas han Jupiter Indiges, men han får i sin ordning vika för Latiums Jupiter, som tillbedjes på det Albanska berget.
Det Latinska förbundet sammanhölls sålunda af gemensamheten i religion. I hvad mån det haft politisk betydelse, är svårt att afgöra. Dock synes det mer än sannolikt, att samhällena i förbundet bibehöllo sin sjelfständighet och sin särskilda styrelse. Formen för denna var enkel: en konung eller furste med ett råd, bildadt af fäder d. v. s. ätternas öfverhufvud, och en folkförsamling bestående af alla värnpliktige medborgare. Antagligt är, att det gifvits en öfverstyrelse eller ett öfverhufvud för förbundet, särskildt en anförare i krig, samt att några rättsbestämmelser varit gällande, och domsrätt i fråga om förbundsbrott utöfvats. Allt detta är dock dunkelt, och enskilda samhällen synas hafva kunnat föra krig för egen räkning, möjligen äfven med hvarandra. Från förhållandet i senare tider kan man sluta dertill, att förbundssamhällena tillerkänt hvarandras medlemmar såväl rättigheten till ingående af laggillt äktenskap (connubium), som ock rättigheten att besitta fast eller lös egendom och sluta laga aftal (commercium), men till ett vidsträcktare ingripande från det ena samhällets sida i det andras rättsförhållanden finnas icke spår.
Från ett mynt från Olbia.
Det var vid norra gränsen af Latium, på höjderna invid Tiberflodens venstra strand, som det Romerska samhället uppstod. Traditionen förmäler, att dessa höjder redan i äldre tider varit bebodda. Hon nämner Arkadiern Evander såsom bosatt på den Palatinska höjden, der han införde den Lyceiske Pans dyrkan: hon omtalar vidare, att Hercules, på återvägen från Spanien gästade hos Evander och nedlade röfvaren Cacus, hvarefter Hercules åtnjöt gudomlig dyrkan. Äfven uppgifves en bosättning af landsflyktiga Argiver på den Capitolinska höjden. Dessa berättelser sakna all historisk grund och äro tydligen af mytisk natur eller tillkomna för att uttrycka vissa religiösa föreställningar och förklara dermed sammanhängande bruk. Så är den Lyceiske Pan den samme som Faunus Lupercus, alstringskraftens, men äfven tillintetgörelsens gudomlighet, till hvilkens ära Lupercaliefesten firades på den Palatinska kullen, der Evander säges hafva bott. Äfven i Hercules synes en italisk gudomlighet gömma sig nemligen, den sabinske Semo Sancus, en himlagud, föga skild från den latinske Jupiter. Han är den, som segerrikt kämpar mot underjordens onda makt, Cacus, hvilken står i bestämd motsats till Evander (den gode mannen).
Äfven berättelserna om Roms anläggning äro mytiska. De sakna stöd af tillräckligt gamla vittnesbörd, förete många skiljaktigheter i fråga om enskildheterna och förutsätta öfvernaturliga händelser. Hvad först grundläggarens härkomst från den albanska konungaätten beträffar, så står och faller den med Aeneas-sagan. Rhea Silvia är uppenbarligen den Idäiska gudamodern, Rhea eller Kybele (bild 14), en skyddsgudomlighet för Trojanerna eller åtminstone för Aeneas' slägt. Hvad Romulus och Remus, såsom söner af Mars, vidkommer, så är uppgiften härom lätt förklarlig. I likhet med andra samhällen måste Rom för sitt ursprung hafva att tacka en gud, och en sådan framstod i Mars, den fornitaliska verldens mest firade gudomlighet, en passande stamfader för krigarfolket. Tvillingarnes räddning ur Tiberns böljor, hvilken skall hafva egt rum på den plats, der det s. k. Ruminaliska fikonträdet stod, angifver en annan religiös föreställning. Rumina eller
Rumia digudinnan, är egentligen Fauni maka, Fauna Luperca, sedd från en sida af hennes lifgifvande och närande verksamhet. Denna gudinna hade till sitt heliga djur varginnan (bild 15), likasom Faunus hade vargen, och så finner man lätt, huru sägnen om varginnan, hvars spenar tvillingarna diade, kunde uppkomma. Sjelfva namnet Romulus och ännu mer dess stamord Roma står i slägtskap med ordet Rumina: Roma är den närande (qvinliga) kraften.
Vidare bör man ihågkomma, att Romarne, i full öfverenstämnielse med de föreställningar, hvilkas tillvaro och betydelse vi förut omtalat, dyrkade två Larer, som tänktes vara statens skyddsgudar. Dessa voro de båda stamfäderna, eller samhällets stiftare, Romulus och Remus. Deras moder blir då den s. k. Larmodern (Acca Larentia), hvilken enligt traditionen är tvillingarnas uppfostrarinna. Äfven Vesta, hvilkens dyrkan står i närmaste förening med Larernas, har fått plats i sagan derigenom, att en hennes prestinna är tvillingarnes moder.
Man gör nu helt visst följande fråga: förutsatt, att de sägner, som äro gängse om Roms grundläggning, måste anses såsom uttryck för religiösa föreställningar och knyta sig till heliga bruk, hvad kan man då veta om stadens ursprung? Svaret härpå är icke lätt funnet. Så mycket torde man kunna fasthålla, att Roms ursprung bör sökas på den Palatinska höjden, dit traditionen förlagt de äldsta händelserna och vid hvilken de religiösa föreställningarna äro fastade, samt att staden grundlades af medborgare i Latium genom en förening af flere ätter till ett samhälle, hvilket småningom tillväxte och fick allt större betydelse. Om stridigheter inom Latium, som föranledt en utvandring från Alba, såsom man påstått, eller andra orsaker förmått de ifrågavarande ätterna att söka sig ett hem vid gränsen af Latium och Etrurien, är icke möjligt att afgöra, Man har i senare tider börjat omfatta den åsigten, att den ställning, Rom snart erhöll, har sin grund deri, att det blef en handelstad och på samma gång en gränsfästning för Latium. Att det måste hafva varit af vigt för Latium att beherska den farled, som Tiberfloden erbjöd, helst som här var gränsen mot Etrurien, till hvars folk Latinerna stodo i fiendtligt förhållande, är otvifvelaktigt, men härmed är dock icke afgjordt, att Rom gjort till sin uppgift att förmedla handelsförbindelserna emellan Latium och främmande folk inom eller utom Italien. Snarare torde man kunna betona Roms politiska och militäriska betydelse, gent emot Etrurien, mot hvilket det i och genom sitt läge kunde blifva och i verkligheten blef en förmur för Latium. Att samma läge gynnade samfärdseln, må dock ej förnekas. Men huru härmed än må hafva varit, så får man strängt fasthålla dervid, att jordbruket var det romerska folkets hufvudnäring, ehuru visserligen stadslifvet tidigt tog fart i Rom och bidrog att främja statens politiska utveckling samt att gifva fasthet och stadga åt samhället i dess helhet.