Lifsbilder från finska hem 1/Kapitel 2

←  Kapitel 1

Lifsbilder från finska hem 1 av Minna Canth Kapitel 2

Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du?

Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att bättre kunna se henne.

– Hvad felas dig? Se så!

Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring.

– Hvarför skrek du?

– Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.

– Hvilka?

– De, de samma.

Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem.

– Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!

Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig.

– Är du sjuk?

– Nej, hur så?

– Som du är alldeles våt.

Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte.

– Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så?

– Jag måste visst ha drömt.

Mari ryste vid minnet deraf.

– Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid.

Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.

– Nej, låt den brinna. Jag är så rädd.

– Den må brinna då.

Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp, färdig att åter fortsätta sin sömn.

– Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog täcket öfver sig.

Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens skuldra.

– Om man kunde få litet sömn, tänkte hon för sig sjelf, innan de der förfärliga synerna åter igen komma.

Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles säkert. Hon såg dem alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller något ännu värre. Bara hon inte skulle förlora sitt förstånd. Så underligt tungt och styft kändes hennes hufvud. Och de dystra och förfärliga tankarna ville igen med våld tränga sig på henne. Gud älskade inte lika mycket alla menniskor; endast de höga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och ångest, ofärdighet och allt slags elände sände han dem, böjde dem under ett så tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera lefnadslust kastade sig in på ondskap, och sålunda medförde för dem det timliga eländet äfven evig förtappelse. De höge och rike behöfde inte hafva sorg och bekymmer för sina barns framtid; det hände sällan att någon af dem blef en förbrytare, och de slutade inte i fängelser eller fattiganstalter eller skökohus.

Så var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade förskjutit dem och lemnat dem i de onda andarnes våld...

Nu blefvo hennes tankar åter förvirrade. Hon tyckte sig se lurande fiender, hvilka väntade på tillfälle att kasta sig öfver henne. Hon kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att vara tyst och skrek inte. Men svårt var det, hjertat bultade och alla pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar. Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem.

Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan.

– Gå mera ditåt, jag har trångt.

Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen bragte hans hår att resa sig.

– Hvarför slog du mig?

Mari pressade läpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om någon makt drifvit henne att ånyo störta sig på honom, men hon hejdade sig.

– Hvarför slog du mig? Mari, hör du! Du är ju vaken, eller hur?

– Jo.

Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man, hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde.

– Du är då vaken? Hvarför slår du mig då?

– Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer.

– Är du sjuk?

– Nej. Jag har elaka drömmar.

– Välsigna dig då, kära hustru.

Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra sidan för att kunna ge akt på henne.

Mari knäpte sina händer och bad halfhögt ”Fader vår” och ”Herrens välsignelse”. Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen; han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något. Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde.

– Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet?

Mari svarade inte. Hon beslöt att tiga, så att Holpainen inte skulle märka något, ty helt säkert skulle hon tala i kors, om hon bara öppnade munnen. De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så tydligt. Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för hennes man.

– Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne så der; det åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste vara tålig och förlita sig på Gud; nog håller han vård om oss.

Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig sjelfva i hans mun.

– Ja, ja, nog håller Gud vård om oss.

Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen, som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk. Hade hon inte tydligt sett, huru Gud tvärtom hatade dem och sände alla slags olyckor, sjukdomar och sorger öfver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att anfäkta henne.

– Får du inte sömn? Slut dina ögon, så somnar du kanske.

Mari slöt ögonen. Hon måste lyda, ty mannen såg strängt på henne. Hon skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och forskande blick. Måste vara stilla ... stilla...

Måste vara stilla ... stilla...

Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet stackare redan började blifva bättre.

Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom. Holpainen såg på henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken.

Måste vara stilla ... stilla...

Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade.

Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte rätt till med Mari, det förstod han nog. Men kanske skulle det der gå öfver, när hon fick sofva litet. Äfven af för mycken trötthet kan en svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon länge varit utan att äta. Mari tog ju alltid åt sig den minsta delen, när hon delade mellan dem matsmulorna, fast hon egentligen bort äta dubbelt mer än de andra, då hon ammade barnet. Dumt att han inte förut kommit att tänka derpå. Vidare hade hon vakat många nätter med Anni, och det tog också på krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behöfva vaggas, så att Mari fick hvila sig...

Mari åt ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par gånger. Om han i morgon skulle försöka få åt henne någonting ... om han skulle täckas begära af Tiina Katri ... ja, det skulle han göra och berätta hur skrämd han hade blifvit i natt; då skulle Tiina Katri nog hjelpa dem...

Här stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni började vakna. Han försökte stiga upp så sakta som möjligt, att han inte skulle väcka Mari, och steg försigtigt öfver henne fram till vaggan.

Annis ögon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen vaggade och försökte sjunga, såsom Hellu eller Mari, men han fick inte sin röst att böja sig; det blef blott ett sträft brummande. Anni tycktes bli förvånad deröfver. Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt.

Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon var synbarligen ännu inte vid medvetande.

– Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag hemta henne dit bredvid dig? frågade han.

Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och hes.

– Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter.

Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari inte felades någonting annat, än att hon var trött. En underlig beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade.

Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra ändan af rummet. Mari vaggade träget, jemnt och lugnt, alldeles som förut; endast att kläderna hängde i oordning på henne, och håret föll öfver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det. Och nyss, när hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon höll sig framåtlutad och drog fötterna efter sig. Men allt det der kunde komma af trötthet, och det gjorde det också helt säkert.

Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken.

– Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina Katri. Sorger och bekymmer förändra alltid menniskan, och kanske hon nu dessutom fruktar att Anni skall dö. En lycka vore det ju för det stackars barnet, men inte vill man ändå gerna ge bort dem.

– Men när jag inte kunde få henne att tala i natt; det var det, som skrämde mig mest.

– Hon var säkert så genomtrött. Inte tycks hon nu heller vilja tala mycket, men hon svarade ändå.

– Ni tror således inte, att det är någonting att frukta?

– Nej.

– Gud vare lof. Det käns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft från mina skuldror.

– Gå in nu, att hon inte börjar misstänka något. På eftermiddagen skall jag åter se in till henne.

– Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare.

– Jo, jo.

Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn.

Mari satt hela dagen nästan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare och svagare; hon orkade inte mer gråta ens och tog inte bröstet, fast hennes mun var alldeles torr. Hellu städade bort bäddarne och sopade golfvet. Gossarne sutto vid spisen och åto på de brödbitar, som sedan gårdagen ännu funnos i Hellus påse. Mari såg allt, som tilldrog sig omkring henne, aflägset som i en dröm. Ingenting gjorde något intryck på henne och hon kunde inte sysselsätta sig med någonting. Hennes hand rörde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne trätte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som fastspikad, läpparna och tänderna hoppressade och tungan tjock. Själen var utanför kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i rummet, och likväl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att de der barnen voro hennes barn. Hon förstod dessutom ännu det, att mannen oroligt betraktade henne och sörjde, att hon inte var som förut. Allt var dunkelt för hennes ögon, och likväl såg hon; det susade i hennes öron och likväl urskiljde hon deras röster. Hon önskade ingenting och längtade inte efter något. Om alla verldens skatter hade varit der framför henne, skulle hon sett på dem med likgiltighet. Men när hon kom ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden. Äfven detta tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel, var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak.

Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert öfver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte Holpainen kom ihåg att säga till derom. Hon sjelf kunde inte göra det, då munnen hade torkat fast och själen var borta.

Men Hellu förstod det af sig sjelf.

– Mamma, skall jag igen gå ut i sta’n och begära bröd?

Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det.

Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg hon på, hur lilla Anni höll på att dö.

Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick närmare. Han stod på andra sidan vaggan och såg, hur det lilla bröstet höjde sig tungt under de sista plågorna. Mannens sträfva ansigte skälfde; ett par tårar föllo från ögonen ner på nässidorna, men han torkade bort dem med sin breda tumme och gick åter att sätta sig vid bordet. Hela dagen sög han sin tomma pipsnugga; någon tobak fans der inte, men derifrån kom ändå en liten svedd smak, och sjelfva sugandet var dessutom redan en njutning.

Vid middagstiden var Hellu inte ännu hemma. Men hon hade från sin påse lemnat på bordet några kalla potäter och en råttäten brödbit. Holpainen hittade i skåpet salt, som han lade i vatten. Han vinkade tyst åt gossarne att komma och äta, och äfven åt Mari. Men hon skakade på hufvudet och blef att sitta på sin plats. Ville och Petu grepo sig deremot genast med god aptit an med potäterna, som fadren fördelade i lika delar åt alla, fyra åt hvar; för sig sjelf tog han dem, hvilka han ansåg vara dåliga.

– Ät inte ännu era potäter, innan ni få bröd, hviskade Holpainen. Om också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig.

Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet.

– Se der, gossar! Doppa i saltvattnet.

Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten. Från vaggan hördes allt ynkligare qvidanden. De skuro som knifvar i hans hjerta. Han önskade, att det snart skulle bli slut för det arma barnet.

Mari satt framåtlutad som förr och betraktade barnet, hvars ögon voro stelt riktade åt samma håll. Hon undrade för sig sjelf, att hon så likgiltigt kunde se lilla Annis plågor, liksom om de alls intet skulle angått henne. Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de skulle blifva saliga. Härvid kände hon åter sitt hufvud blifva virrigt, och det var som om en osynlig makt ville drifva henne att störta sig på barnen för att göra ett slut på lifvet för dem, åt hvilka hon sjelf hade gifvit det. Men när hon lyfte upp hufvudet och genom hårtestarne kastade en mörk blick på mannen, måste hon afstå från sin föresats, då hon såg hans allvarliga och forskande ögon. Med det samma försjönk hon äfven åter i sin förra slöhet; hon såg allt, hvad som tilldrog sig, och såg ändå ingenting, hörde och hörde ändå inte, led och kände ändå inga lidanden, lefde som i yrsel och brydde sig om ingenting alls.

Hellu kom hem. I ena handen höll hon den fylda påsen, med den andra famlade hon efter låset, för att draga dörren till.

– Jag fick stekben till soppa, jublade hon.

– Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen på vaggan.

Hellu blef förskräckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits öfver hennes kropp ända ned till fötterna. Hon ställde sin påse i en vrå och gick på tårna fram till Anni. Endast ett ögonkast, och hon begrep allt. Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behöfde inte mer deras hjelp. Tungt och långsamt drog hon andan der i sin vagga och såg mot taket utan att röra ögonen, liksom väntade hon på att någon skulle komma och taga henne.

Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga snyftningar hördes.

Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna. Händerna voro knäpta öfver pannan. Han försökte bedja, men kunde inte; hans tanke stod stilla. Han satt der blott och väntade tyst, väntade på det afgörande ögonblicket. Han andades knappast; dödens tunga och högtidliga närvaro lade sig tryckande öfver allt lif i rummet.

Också gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville såg med stora ögon än på modren, än på fadren. I mungiporna syntes ännu smulor efter maten och kinden hade skafvats röd af den hårda brödkanten. Petu höll med båda händerna i sin nakna fot och undrade, att inte frun ännu hade hemtat åt honom byxor, fast hon i går lofvade så säkert.

Och Mari var som en bild, orörlig, tyst och liflös.

Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gånger i hennes bröst, och dermed var allt slut.

Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret högljudt, och då började också Ville gråta.

Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt.

– Jaså, sade hon sakta, det är slut re’n här, ser jag. Fort gick det också. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrens namn.

Mari satt fortfarande på samma plats och i samma ställning.

Tiina Katri slöt likets ögonlock och band en duk under hakan.

– Lägg dig till hvila för en stund, Mari. Jag skall tvätta lilla Anni, och sedan måste hon väl föras bort från det varma rummet.

– Och jag måste börja laga kista, sade Holpainen.

Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, började nu plötsligt tala, hastigt och häftigt.

– Blå kista och hvitt täcke; det bör vara sherting, och en blomma i handen. Skaffa pengar någonstans ifrån, Holpainen.

– Jo, jo.

Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt.

– Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig, alldeles skildt.

– Nej, nej, var lugn för det.

– Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och shertingsskjorta. Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och krans...

Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet gjorde mannen åter orolig.

Men Tiina Katri sade lugnt:

– Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se så der, lägg dig dit nu.

– Går du inte redan, Holpainen, och gör den der kistan, den der kistan...

– Tala inte mer nu, det tröttar dig. Nog gör Holpainen kistan, och vi skola bestyra om allt, skjortan och täcket och blomman ... var nu bara lugn. Slut ögonen, så får du bättre sömn.

Mari slöt ögonen, men läpparna rörde sig ständigt. De andra kunde emellertid inte urskilja orden. Man försökte vara helt tyst. Tiina Katri tvättade liket och gick in till sig efter en ren skjorta åt det.

Mari hade blifvit stilla, men de visste inte säkert, om hon hade somnat. När Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut på ett bräde, såg Tiina Katri bakom sig och såg då Maris ögon vidöppna följa dem. I dem brann en dunkel, hotfull glöd.

Tiina Katri skyndade genast tillbaka, så snart de fått liket ut i lidret. Holpainen hade tänkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i honom.

– Kom bort nu, hviskade hon.

De hade ännu inte hunnit upp på trappan, då de inifrån hörde ett hemskt ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut från dörren emot dem.

– Mamma, mamma...

Mera kunde Hellu inte säga. Holpainens hår reste sig på ända och han gick förbi dem in.

– Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen mot sitt hjerta.

– Kära barn, gå in till gårdsfolket och stanna der. Säg att jag skickade er.

Hon sköt dem mildt ner från trapporna och vände sedan sjelf tillbaka. Ljudet hade förbytt sig till skrik. Det var ett djupt och sträft rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan båda förenade och ännu något annat dertill, hemskt och förfärligt. Det var som en gråt från en aflägsen, okänd verld, der andarne vrida sig i qvalens eld.

Der låg hon ännu raklång på sin bädd, inte mer samma saktliga, tåliga qvinna, som förr, utan en rasande, rytande dåre. Holpainen höll henne fast med båda händerna.

– En prest! En prest! ropade han, så snart Tiina Katri visade sig i dörren.

– Och doktorn! ljöd det ännu efter henne i farstun.

Tiina Katri sprang. Först till presten och sedan till doktorn. Och båda följde genast hennes brådskande kallelse.

Pastorn kom först. Men han kunde inte ge någon hjelp. Den sjuka skrek ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att hålla henne.

– Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola vänta på doktorn. Der kommer han också redan.

Doktor Wialén kom in, lugn och allvarlig. Vid första ögonkastet såg han, hur det var fatt. Han vände sig till Tiina Katri, som darrande stod bakom dem nära spisen.

– Ge mig tvänne bälten eller någonting sådant.

Tiina Katri anade hans afsigt. Hon såg omkring sig och fann Annis lindor. Dem gaf hon åt doktorn, som med den ena band Maris fötter tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derpå trycktes hon åter ner på sängklädshögen i knuten.

Doktorn såg på bordet och på fönsterbrädet.

– Bläck och penna?

Sådant fans inte. Tiina Katri sprang in till gårdsfolket för att begära.

Doktorn undvek Holpainens frågande blickar och såg ut genom fönstret.

– Kan hon botas? frågade pastorn, men fick intet svar.

Heikura hemtade sjelf papper och bläckflaska samt penna och stälde dem på bordet. De voro alla tysta, under tiden doktorn skref.

– Ge in häraf en matsked hvar annan timme, sade doktorn och räckte en papperslapp åt Holpainen.

– Ja, sade pastorn, i det han tog sin hatt, vi lära inte ha något vidare att göra här.

– Förlåt, sade då Heikura, jag skulle be... Månne här vara något hopp om bättring?

Han såg på läkaren.

– Hur så?

– Det vill vara litet svårt. När jag också har andra hyresgäster. Inte vilja de höra på det der.

Alla förblefvo tysta ett ögonblick. Pastorn och doktorn vexlade några ord på svenska. Derpå frågade den förre:

– Vill Holpainen föra sin hustru till Harjula fattiggård?

– Skulle hon tagas emot der?

– Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni får föra till ordföranden i fattigvårdsdirektionen.

– Det är väl bäst att jag gör det. Holpainen slipper ändå inte härifrån nu, sade Tiina Katri.

Hon fick lappen. Sedan gingo doktorn och pastorn bort tillsamman.

– Är det inte något hopp? frågade pastorn, när de voro i porten.

– Nej, svarade doktorn kort.

De gingo tillsamman längs trottoaren. De hade samma väg. Efter en stund sade pastorn åter:

– Jag har inte nyligen sett ett så stort elände.

– Det fins nog mycket sådant i verlden.

– Ja, ja. Sjukdom och svaghet och allt slags elände. Och det värsta är, att man inte kan hjelpa det.

– Nog skulle man kunna, bara man skulle vilja.

– På hvad sätt då? Låt höra, doktor.

– Rikedomen bort och fattigdomen också. At alla arbete och mat, se der det första vilkoret.

– Det är lätt att säga. Och sedan?

– Bättre helsovård. De dåligt och ohjelpligt sjuka på ett hastigt och plågfritt sätt bort från lifvet.

– Herren bevare oss! På det der sista sättet skulle ni ju företaga er att ändra hvad Gud förordnat.

– Inte i det fallet mer än i andra, der menniskan sträfvar att bli naturens herre.

– Nej, nej, doktor!

Pastorn skakade på hufvudet.

– När ett djur plågas och lider, och ni vet, att det inte kan botas, hvad gör ni då?

– Men det är ju en annan sak.

– Hvarför det? Fordrar inte samma känsla af medlidande att göra slut äfven på en menniskas lidanden?

– Vi kunna inte veta, i hvad afsigt Gud sänder dem åt menniskorna.

– Då vore det också orätt att bota de sjuka, om vi en gång utgå derifrån, att sjukdomarna komma genom Guds särskilda beslut. Och för att vara ännu mer konseqventa, så är kanske också redan helsovården synd, emedan vi genom den förhindra och försvåra det för Gud att sända sjukdomarna.

– Det må nu vara dermed huru som helst, men åtminstone ha vi inte rätt att förkorta nådens tid för någon.

– Om ni skulle predika det der då, när krigen förklaras, så vore jag af samma åsigt som ni. Men det gör ni inte. Enligt gammal, god sed får man då döda och stympa massvis friska, starka män, utan att någon har samvetsqval deraf. Ja, man djerfs dertill ännu bedja Gud om välsignelse för ”vapnen”, och kanske man samtidigt på köpet uppmanar menniskorna att älska sin nästa såsom sig sjelfva. Man betänker inte, att också den är ens nästa, som man går att döda.

– Krigen äro Guds hemsökelser. Dem kunna vi inte undvika. Gud regerar verlden på det sättet, att han låter det onda bestraffa sig sjelft.

– Nej, kära pastor, ni har en alldeles oriktig uppfattning af Gud. Var säker på, att menniskorna inte skulle bryta mot Gud, om de läto krigen försvinna ur verlden. Men för att gå tillbaka till den der olyckliga qvinnan, så försäkrar jag er, att nådens tid inte är till något gagn för henne; ty när förståndets gnista har slocknat, har också själen förlorat sin förmåga att skilja mellan godt och ondt, och sålunda blir det också omöjligt att göra bättring.

– Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning.

– Den, som inte på annat sätt kan vinna sin själs salighet, än genom en annan menniskas lidanden, må hellre gå till helvetet. Förlåt, herr pastor, men sådan är min religion. Och det går inte i mitt hufvud, att Gud skulle ha gjort den der stackars qvinnan sinnesrubbad, för att möjligen frälsa hennes kraftfulle mans själ. Då vore Han ju... Nej, nej, herr pastor. Reformera er religion; den der läran duger inte mer för nutidens menniskor. – Och adjö nu, jag måste vika in i den här gården.

Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin väg, tankfull och allvarsam.

Sextiden på aftonen kom Tiina Katri från fattigvårdsdirektionens ordförande med tillståndslapp i handen. Holpainen stod då på gården och talade med Heiskanen. Han hade lossat Mari från banden, emedan hon så innerligt bedt derom och lofvat vara stilla. Hon hade också sedan varit så saktlig och ordentlig, att Holpainen vågat lemna henne ensam, under tiden han som hastigast stack sig ut. De öfverlade nu der alla tre en stund, om det vore bäst att bege sig af med henne ännu samma qväll, eller lemna det till följande dag.

– Men hvad blir det bättre deraf, sade Heiskanen, då hon i alla fall måste föras. Du får en svår natt, om hon igen blir oregerlig.

– Och barnen äro rädda, tillade Tiina Katri.

– Nog kan det vara så, sade Holpainen. Vi skola gå och se, hurudan hon nu är.

När de kommo in, syntes Mari inte till. De sågo häpna omkring sig, till dess Tiina Katri märkte, att sängklädshögen närmast väggen var litet pösigare. Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på dem.

– Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma ... klagade hon med jemrande röst.

– Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han försökte få henne fram.

– Bort, bort, bort...

– Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen. Vi skola gå och se på staden.

– Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina Katri inställsamt; jag kommer också med.

– Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort – bort!

Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka.

– Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen.

– Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst...

Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst.

– Voj, voj, voj, hvad för illa har jag gjort åt er, när ni plåga mig så der; voj, voj, voj, förbarma er öfver mig olyckliga, voj, voj.

De drogo henne med sig och svarade ingenting. Och om hon började höja rösten, varnade Holpainen henne:

– Nå, nå! Kom ihåg, att vi ha banden med oss.

Då sänkte Mari genast rösten nästan till en hviskning.

De mötte flere personer, dels till fots, dels åkande. Alla sågo förvånade och frågande på dem. Några stannade nyfiket.

– Hvad felas henne? förs hon till dårhuset, eller hvart?

– Hvad gagnar det er att veta det? svarade Tiina Katri.

De fortsatte sin väg. Menniskorna följde dem en stund med ögonen och vände sig sedan åter om att gå.

Slutligen kom man till Harjula. Tiina Katri gick in för att visa tillståndslappen, och de öfriga stannade på gården.

Vårdaren skrapade sig bak örat.

– Svårt har man med de kloka, och så skall man ännu få dårar till. Sex ha vi förut. Är den här våldsam?

– Jo, ibland till och med riktigt svår.

– Man är utkommen med dem. Hvart skall man nu sätta henne?

Han såg på sin hustru, som satt i samma rum.

– Må inte i barnbyggningen? Der är skrubben tom efter Eva.

Till venster om porten var en liten byggning, innehållande två rum, der fattiggårdens gamla gummor och alla de mindre barnen bodde. De förra voro omkring ett tiotal, de senare vidpass tjugu. I ena vrån af det första rummet fans en af bräder gjord skrubb för dårar. Den fick Mari till logis, då den för ögonblicket råkade vara tom.

En het, stinkande luft slog emot dem, då dörren öppnades. Tiina Katri var nära att qväfvas. Hon lade ena hörnet af förklädet mångdubbelt för munnen.

Barnen greto och bråkade.

– Vill ni vara stilla, ungar! ropade en af qvinnorna med gäll röst.

De äldre tego och stälde sig att se på de främmande, men de yngre fortforo att gnälla. I främre rummet sutto några qvinnor och spunno ull, andra åter kardade. Dörren var öppen till nästa rum; der höllos fem vaggor på en gång i rörelse. Barnen skreko och de vaggande sjöngo, om ett sådant entonigt gnolande kunde kallas sång. Allt emellan slogo de med handen på vaggan:

– Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst!

Barnens nedvätta trasor och lindor hängde längs snören i båda rummen. Från dem utspred sig en stark lukt, hvilken än mera förpestade luften.

Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln.

– Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ... klagade hon.

Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem.

– Sätt henne dit, sade vårdaren.

– Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari.

Men hon var redan inne och dörren slogs i lås.

Hon bultade förfärligt i väggen och skrek, skrek åter igen med den der hemska rösten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller ett djurs tjut, utan båda gemensamt.

– Ähä! sade gummorna åt barnen, hör ni nu, tomten kommer redan!

Barnen böjde sina hufvuden åt sidan och slöto ögonen. Och nu behöfde de vaggande inte mer sjunga; barnen voro så tysta, att de knappast andades.

Äfven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphörde att prata. Alla lyssnade till denna enda röst, som fylde båda rummen och hördes långt ut på gården och i hvilken liksom naturens hela ångest trängde sig fram.

Tiina Katri var den första, som skyndade ut på gården. Den elaka luften i rummen trängde genom det hopvikta förklädet i hennes mun och näsborrar; den retade och stack i halsen, och hon var nära att qväfvas. Allt, hvad hon den dagen hade ätit, kom upp, och till slut grön galla. Ur hennes ögon rann vatten ner på kinderna. Hon låg med bröstet mot trappans ledstång och stånkade.

En af sköterskorna stod bredvid och skrattade.

– Verkade den der lukten så qväljande, ha, ha, ha! Det är bara af ovana. Inte känner man alls af den, när man blir van. Om ni skulle varit här under den förra dårens tid, som alls inte tog vård om sig, utan var förfärligt osnygg, då först skulle ni fått känna en stank! Det qväljde till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste.

– Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri, när hon började känna det litet lättare.

– Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.

– Hvarför hålla de menniskor i en sådan stank, sade hon häftigt. De samla alla gamla gummor och de små barnen på samma ställe, och på köpet ha de der också dårarnes skrubb. De kunde ge åt de stackrarna åtminstone ren luft; inte lär der ändå vara just något öfverflöd i matväg, då de sågo så magra och bleka ut.

– Det sägs att de få salt fisk endast om söndagarne, en gång i veckan.

– Olycklig den, som kommer dit.

– Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös.

– Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett sådant der elände.

De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg. En gammal vadmalsrock, gråbrunaktig, hängde omkring honom, och byxorna voro sönder bak.

Tomt och ödsligt föreföll Holpainens rum dagen derpå. Två personer hade samtidigt förts bort, modren och lilla Anni. Hellu var rädd för lidret, der lilla Annis lik var; hon gjorde en lång omväg, hvar gång hon gick der förbi efter ved. Och om hon måste gå ut i mörkret, skälfde hon som en garnhärfva.

Äfven var hon rädd för den der knuten, der modren hade skrikit så förfärligt. I skymningen satt hon alltid med gossarne vid spisen, och då vågade hon inte vända hufvudet ditåt och inte heller mot vaggan, i hvilken lilla Anni hade dött. Hon talade saktare än förut; det föreföll svårt att få fram ett ljud, och om hon också fick det, ljöd det så främmande, att hon inte ville känna igen sin egen röst. Hon tänkte oupphörligt på modren; hon mindes så tydligt, hur hon såg ut, då hon satt med Anni i famnen och med sin lugna röst sade något åt dem. Och hon kunde inte förstå, hur de skulle kunna komma tillrätta utan modren, hvem som skulle skaffa åt dem kläder och annat som de behöfde. Också det var så ovanligt, att de dagen igenom voro ensamma, öfverlemnade åt sig sjelfva, att det fans ingen som befalde dem något, eller nekade, utan de fingo från morgon till qväll vara och lefva hur de sjelfva ville. Gossarna väsnades och slogos efter eget behag, och om Hellu sökte hindra dem, brydde de sig inte derom. Och inte ens, om hon hotade att säga åt fadren, ty de visste, att hon i alla fall inte skulle göra det.

Ibland hade Hellu så ledsamt efter modren och Anni och den förra tiden, att tårarne med våld trängde fram i hennes ögon. Men modren hade alltid varnat henne för att gråta, för att hon inte helt och hållet skulle förlora sin syn. Derför torkade hon genast bort tårarne, så fort de sipprade fram, och drack vatten, så att hon fick den qväfvande känslan bort från strupen. Likväl visste hon, att det aldrig skulle bli en glad stund i deras hem, om inte modren skulle komma tillbaka frisk. Men om det skulle hända, då skulle hon vara som i himlen och skulle inte bry sig om, fast hon skulle svälta eller hvad som helst, ja, fast hon skulle blifva stenblind.

Ville sörjde inte och inte Petu heller särdeles, om de också ibland voro liksom försjunkna i tankar. Frun hade hemtat åt honom byxor, och han klagade ett par gånger öfver, att modren inte hade sett dem. De hade sammet i sömmarne och glänsande knappar. I början ville de alltid falla ned, emedan han inte hade hängsel, men Hellu hittade ett stycke snöre på gården, och när de med tillhjelp af detta bundos kring lifvet, så höllos de sedan.

Tiina Katri stack sig in och såg efter dem alla dagar. När hon hade byke, tog hon också deras kläder i tvätten. Och när Hellu råkade få stekben i staden, slog hon sönder dem och hjelpte att sätta grytan på. Nog kunde Hellu sköta om elden, men grytan var svår att få i kakelugnen och derifrån bort igen. En gång när hon skulle göra det, brände hon sin hand, och derefter vågade hon inte ens försöka. Om inte fadren var hemma eller Tiina Katri, gick hon till gårdsfolket, och alltid kom någon derifrån och hjelpte henne.

Fadren satt för det mesta framåtlutad, med hufvudet nedböjdt, och sög sin tomma pipa. Han talade inte ens så mycket som förr, men Hellu tyckte ändå, att det kändes så tryggt, då han var hemma. Hon nästan önskade, att fadren inte skulle få arbete, ty de skulle vara så rädda, om han skulle vara borta från morgon till qväll och de skulle måsta vara ensamma i rummet, när det blef skumt, ja kanske också alldeles i mörker.

Men denna önskan gick inte i fullbordan. Följande vecka gick fadren redan till jernvägsarbetet, och sedan fingo de endast se honom som hastigast vid middagstiden och sent på qvällen, kort innan de lade sig. Om morgonen var han redan borta, när de vaknade. Om söndagarne var han deremot hemma, fast han då inte orkade vara uppe; ty han var ibland så trött efter veckans hårda arbete, att han låg hela dagen.

Det fans också en annan orsak, hvarför Holpainen försökte sofva så mycket han blott kunde. Under det han arbetade, hade han inte tid eller orkade han inte tänka just mycket, men när han kom till det tomma hemmet och såg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt slags brist, då blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han skulle börja sörja allt för mycket öfver lifvet, så skulle det gå med honom på samma sätt, som med Mari. Han visste derför inte bättre råd, än att somna bort från sorger och bekymmer, då han inte på annat sätt kunde skjuta dem ifrån sig.

Det ställe, der det arbetades på jernvägen, var vid Kotkakallio backe åt Harjula till. Han kunde mycket väl se trappan till det hus, der Mari var. När han rätade ut sin rygg och hvilade från arbetet med båda händerna stödda mot spaden, gingo hans blickar, äfven mot hans vilja, öfver viken och åkrarna dit bort. Ofta råkade han se, hur dörren öppnades och någon steg nedför trappan. Han kunde inte riktigt urskilja, om det var man eller qvinna, men hvad angick det honom, det var i alla fall inte Mari.

Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare.

– Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån.

– Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp.

– Nå, kom nu!

Holpainen gick litet tveksamt dit till dem.

– Der får du. Tag och ät!

– Hvad är det? Stengrus?

– Ja just. Se så, ät nu och krusa inte.

– Tig du. Hvem äter sådant?

– Duger inte ärtsoppan åt drängarna? Så menade ju de der herrarne, då de gåfvo oss åttio penni i dagspenning, att när de få bröd, så kunna de äta grus till sofvel.

– Håll då till godo dermed, ni, som just hugga det, sade Holpainen och gick tillbaka till sitt arbete.

– Det skola vi göra! Och ät du af den dy, som du gräfver upp från jorden. Men låt den först smälta i munnen, svälj inte ner den frusen, du kan få ondt i magen.

– Ha, ha, ha, skrattade de andra.

Holpainen brydde sig inte om att svara. Med ryggen krokig arbetade han, högg spaden med kraft i jorden och kastade upp en hög af mull. Hvar gång han böjde sig, brakade byxorna bak. Hålen blefvo allt större, luften kändes kall mot huden.

Från huset vid Harjula porten hördes tid efter annan en skrikande stämma, ibland sträf och djup, ibland gäll och klagande. Barnen derinne tystnade då och vände ögonen bort från skrubben. Qvinnorna upphörde med sitt arbete och lyssnade. Och långt omkring hördes denna röst, öfver ängarna och åkrarna ända till landsvägen och upp till hvarje ställe i gården. Och alla andra klagoljud upphörde så länge i vårdanstalten, de sjuka glömde sina plågor och barnen sin hunger, de trätgiriga sina bittra tankar. Ty i detta enda skrik fick hvars och ens ångest och vånda sitt uttryck, och det kändes då lättare i deras bröst.