Liikala-noten
|
| Note skriven av generalen Carl Gustaf Armfeldt d.y. till Katarina II av Ryssland. På Wikipedia finns en artikel om Anjalaförbundet. |
Liikala-noten.
d. 9 Aug 1788.
Då underskrefne General och Chef för de härvarande Regementer och korpser, såsom underkastade militärisk skyldighet, sammanstött, för att försvara Rikets gränsor för befaradt inbrott, samt blifvit beordrade dem öfvergå och intaga de positioner, E. Kejserl. Maj:ts troppar godvilligt öfverlemnat, har det skett utan riktig kännedom af hvad dermed åsyftas, förrän vi under murarne af Fredrikshamn hunno eftersinna, det steg voro tagna emot Nationens rättigheter, dem vi böra öfvenså ifrigt försvara, som uppfylla våra militärsika skyldigheter.
Uti denna brydsamma ställning, att vi uppfylla de pligter, oss som. Militärer åligga; tro vi oss hafva funnit det rätta medlet; då vi inför Eder Kejserl. Maj:t våga i underdånighet försäkra, det nationens gemensamma och i synnerhet den Finskas önskan är, att en evig fred och grannsämja måtte vara begge Rikena imellan, fast den nu till vår oro, blifvit störd af några oroliga hufvuden i staten, som, under sken af allmänt väl, sökt dölja ensidiga afsigter, och hvilka sp mycket lättare hos de, om nationens intresse mindre kunnige personer vunnit ett ögonblicks förtjusning, som minnet ännu är friskt af den sista freden med Ryska Monarken, som slöt ett olyckligt krig och styckade vårt land. Uti denna belägenhet våga vi föredraga Eders Kejserl. Maj:t att återgivna vårt land de landamären, som för ett halft århundrade år sedan utgjorde dess gräns. Den illasinnade hade då ingen anledning att störa freden och Eders Kejserl. Maj:t visade ett nytt vedermäle af sin bevågenhet emot Nationen, gaf ett nytt prof af den glömska öfver den framfarna, samt uppreste sig den mest hedrande och varaktigaste ärestod i tacksamma grannars och mest nitiske bundsförvandters hjertan.
För att få veta, huruvida någon negotiation med Rikets Representanter , i tillbörlig ordning samlade, vore möjligt, afsände vi Öfver-Adjutanten, Major Jägerhorn, hvilken äger vårt fulla förtroende, och som vi uti sakernas nuvarande belägenhet ej kunna utan oro återvänta.
Det allernådigste svar af Eders Kejserl. Maj:t, han bringar, skall decidera, om vi få nedlägga vapen och återgå till det lugn, som gör Rikets sällhet, eller om vi skola bära dem på ett för Riket mer hedrande och värdigt sätt; hvilket vi äro öfvertygade böra vara Svenska mäns öde, då de med visshet veta, att det är för fäderneslandet de trotsa faror och döden.
General ARMFELDT.
[Hemliga Handlingar: hörande till Sveriges historia efter Konung Gustaf III:s inträde till regeringen., s. 133–134, Stockholm 1821]