Lilja/Inledning
|
Lilja → |
Inledning.
En af den nordiska medeltidens märkligaste dikter är Eystein Åsgrimssons berömda kväde Lilja, en inspirerad lofsång till Kristus och jungfru Maria i deras egenskap af människornas frälsare från synd och död. Namnet Lilja har författaren tilldelat sin dikt, emedan det var ett af den heliga jungfruns binamn. Tusen och åter tusen isländare ha under den katolska tiden ur detta kväde hämtat tröst och hopp i sin syndanöd och andliga bedröfvelse, och ännu i dag verkar den, hur förändrade de religiösa föreställningarna än under tidernas lopp ha blifvit, likväl med stor makt på hvar och en, hvars sinne är mottagligt för de oskrymtade uttrycken af en sann religiositet. Ett försök att till svenskt tungomål öfverflytta dikten torde därför ej sakna sitt berättigande, äfven om det skulle kunna tyckas, att svårigheterna i företaget att söka förena trohet i afseende på diktion och innehåll med en fullständig efterbildning af den yttre klangverkan, som den isländska verskonsten låtit författaren framkalla i sina sköna strofer, äro allt för stora för att lyckligt kunna öfvervinnas.[1]
“Broder Eystein“, Liljas författare, var munk i Thykkvibœrs augustinerkloster på Island. Hans lefnadshändelser, så vidt vi känna dem, äro sådana, att vi väl kunna förstå det djup af förkrosselse, som tar sig uttryck i kvädet. Häftighet, lättsinne och fåfänga i förening med ett öfvermod, som medvetandet af en ovanlig begåfning alstrade hos honom, kommo honom att gång på gång begå svåra felsteg, öfver hvilka han sedan sörjde i våldsam ånger. Insikten om hur otillräckligt skyddsvärn hans egen viljas kraft var emot frestelsernas förnyade anlopp, kom honom att med den djupa innerlighet, som förtviflan inger, söka religionens stöd i den fruktansvärda kampen mot synden och alla dess följder, som för hans diktarefantasi framträdde skräckfullt hotande.
Då Eystein första gången nämnes i tideböckerna, sker det i anledning af ett föga hedrande uppträde i klostret. Jämte några likasinnade kamrater hade han år 1342 misshandlat abboten och tvingat honom att genom flykten sätta sig i säkerhet; synbarligen voro de missnöjda ledda af förbittring öfver att deras styresman med stränghet sökt att upprätthålla sedligheten bland klosterbröderna. Året efter detta skandalösa uppträde dömdes Eystein till fängelsestraff för sitt sedeslösa lif och för förgripelsen mot abboten.
Det synes, som om han under följande åren måtte ha bättrat sitt uppförande på ett märkbart sätt. Då det år 1348 inträffade en biskopsledighet i Skålholts stift, blef han året därpå tillförordnad som “officialis“, d. v. s. föreståndare för biskopsämbetet åtminstone i någon del af stiftet.
Den fruktansvärda digerdöden fördröjde länge invigningen af den nye biskopen, norrmannen Gyrd Ivarsson, och sedermera hans ankomst från Norge, hvarunder Island då för tiden lydde såväl i kyrkligt som i politiskt hänseende; sjukdomen åstadkom ju för en tid af mer än ett år afbrott i förbindelserna mellan Island och moderlandet. När Gyrd ändtligen tillträdt sitt ämbete, synes till en början ett vänskapligt förhållande ha existerat mellan honom och broder Eystein, som genom sin bekantskap med isländska förhållanden antagligen var i tillfälle att göra sin förman goda tjänster.
Emellertid flyttade Eystein efter några år öfver till Norge, och där vistades han ända till 1357 såsom munk i Helgisetrs augustinerkloster nära Nidaros, det n. v. Trondhjem, den stad, som var säte för Norges ärkebiskop. Här kom han i beröring med den dåvarande ärkebiskopen, Olaf, och vann dennes ynnest; han fick därför uppdraget att å hans vägnar tillsammans med en kanoniker Eyolf Brandsson företa en visitationsresa till Island, som var en del af den norska kyrkoprovinsen, men som Norges ärkebiskopar endast sällan brukade besöka, emedan vägen dit öfver det stormiga hafvet var både lång och svår. Det ser ut, som om isländarna sett visitationen med oblida ögon; och det kunna de väl ha haft giltiga skäl till, ty visitatorerna foro ganska egenmäktigt fram, och hufvuduppgiften för hela ämbetsförrättningen tyckes ha varit att pressa ut pengar från de stackars öborna, som dessutom vid samma tid hårdt beskattades äfven af de världsliga maktinnehafvarna. Om församlingarnas andliga intressen bekymrade sig visitatorerna ej stort; ej heller i Norges kyrkohistoria är ju ärkebiskops Olafs förvaltning bekant på grund af något lifligare intresse för de rent kyrkliga och religiösa uppgifter, som borde ha varit hufvuduppgiften för densamma, och kanske var det helt andra föreningsband än nitet för kyrkan, som knöto samman vänskapen mellan Eystein och den norska kyrkans högste styresman.
Medan nu Eystein vistades på Island, uppstod det i anledning af visitationen en bitter ovänskap mellan honom och biskop Gyrd. Han gjorde biskopen till föremål för bitande skämt, jag företog sig t. o. m. att instämma honom inför ärkebiskopens domstol. Den vredgade prelaten afkunnade då kyrkans bann öfver sin vederdeloman. Eystein bragtes härigenom till besinning och ådagalade nu en så liflig ånger, att biskop Gyrd gaf honom full absolution. Ja, denne utnämnde honom t. o. m. till sin vikarie i en del af stiftet under den tid, han behöfde vara frånvarande för en resa till Norge.
Biskopens resa gick olyckligt. Den afbröts genast i början; fartyget gick i sank, och endast genom ett under räddades han tillika med besättningen på skeppet från döden i vågorna. Följande år, 1360, afseglade ej blott biskopen utan äfven Eystein till Norge. Vid Färöarna strandade det fartyg, som förde biskopen, och alla ombord omkommo. Äfven Eystein fick pröfva elementernas ogunst. Det fartyg, hvarmed han följde, drefs under själfva vintern länge omkring på Atlanten; sedan man lidit mycket af hunger, törst och köld, nådde skeppet ändtligen den norska kusten; enligt en källa krossades det mot Helgelands klippor, hvarvid Eystein skulle ha förlorat allt hvad han ägde. Sedan han kommit på norsk mark, tog han sin tillflykt till Helgisetr, där han emellertid afled redan på våren följande år, 1361.
När Lilja diktades, kan ej bestämmas. En isländsk
sägen har visserligen att förtälja därom, men dess
vittnesbörd är endast ett utslag af folkfantasien, som så gärna
sysslade med det berömda diktverket. Under sammanblandning
af det fängelsestraff, som år 1343 öfvergick
Eystein, med den bannlysning, som biskop Gyrd år 1359
utfärdade öfver honom, berättar den följande.
Biskopen lät af vrede öfver Eysteins smädelser sätta denne i fängelse i en afgrund, som var 100 fot djup. Där nere började den ångerfulle munken dikta Lilja. När han hade fullbordat 22 strofer af sången, blef han till sin häpnad varse, att en osynlig makt hade lyft honom opp från afgrundens botten, och att han nu sväfvade ett godt stycke öfver denna. Hans förundran tilltog, när han — på hvad sätt detta skedde, förmäler ej sägnen — fann att afståndet till hålans botten utgjorde jämt 22 fot. Alltså blef det klart för honom, att undret måste tillskrifvas kraften i den dikt, som han var sysselsatt med att utarbeta. Den innerliga glädje, han nu erfor, väckte till lif hans gamla fel, högmodet, och han började nästa strof med dessa själfmedvetna ord:
»Eldad, klangfullt talar min tunga
talar om Herren i himlens salar,
härliga ting om Honom hon sjunger,
Honom, som världar tre har till boning.»
Knappt hade han uttalat dem, förrän han störtade ned till bottnen i sitt fängelse. Han insåg nu, att högmodssynden orsakat hans fall, och ödmjukt fortsatte han strofen:
»Böjd och sårad, i bojor hon vore,
band, som den Vrede i djupet smed oss,
hade ej Gud med sin hand i godhet
häft mig ur fängslande bandens trängsel.»
Den allvarliga ödmjukheten i denna strof åstadkom den verkan, att botgöraren på en gång lyftes 23 fot högt. Därefter fortsatte uppstigandet oafbrutet med en fot för hvar strof, och så sjöng sig skalden fri ur fängelset. Så berättar sägnen.
Af forskningen har den gissningen blifvit framställd, att författandet af Lilja varit en af de omständigheter, som på några få år efter det skandalösa uppträdet i Thykkvibœrs kloster kunnat väcka en sådan aktning för Eystein, att hans förmän kunde betro honom det maktpåliggande uppdraget såsom “officialis“.
Huru som helst, längre än till en förmodan kan man ej komma i frågan om de förhållanden, som voro den omedelbara orsaken till diktens tillkomst.
Beskaffenheten af innehållet i Lilja likasom det
anseende, som dikten länge åtnjöt, berodde väsentligen af
författarens och hans tidsålders egendomliga art.
Den sedliga svaghet, som vi finna hos Eystein Åsgrimsson, var ej kännetecknande endast för honom, den var ytterst vanlig i hela hans samtid och ej minst på Island, där förhållandena på hans tid i mångt och mycket utmärktes af laglöshet och demoralisation. Under hela medeltiden pågick hos de flesta kristna en oftast oförsonlig kamp mellan två riktningar i viljans lif. Den ena, hvilken ansågs vara den sant kristliga, kräfde ett fullständigt afstående från alla jordiska fröjder och glädjeämnen och ett lif uteslutande för det himmelska. Den andra sträfvade efter ett obegränsadt tillfredsställande af sinnlighetens begär och själfviskhetens kraf. Den senare riktningen vann öfvervikten hos de allra flesta, äfven om striden stundom var hård nog. Men syndaren kunde i regeln icke frigöra sig från den bäfvan och ångest, som fruktan för syndens straff väckte till lif hos honom, och han kände ett brinnande behof af försoning med Gud utan att dock förmå rycka sig ur syndens dy.
Sådana förhållanden voro gynnsamma för uppkomsten af en diktning, som sökte tolka människornas medvetande om sin förnedring, om att de voro ohjälpligt förlorade, såvida de blefve lämnade åt sig själfva, men som äfven gaf uttryck åt själens längtan att genom högre makters hjälp lyftas ur eländet till himmelsk frid och salighet. Helgonen anropades med brinnande ifver och framför allt lågade det religiösa svärmeriet för jungfru Maria, himladrottningen, hvars öfversinnliga renhet och dygd omgöto henne med en ovansklig skönhets glans. Äfven på Island finna vi en genklang af denna nya art af poesi, och det visade sig, att dess alster ägde makt att tala till människornas hjärtan, medan den gamla diktningen, som väsentligen lefvat på hedniska åskådningar, blef allt mer och mer svår att förstå och man förgäfves sökte ersätta dess lefvande ande genom torra formler och fantasilösa efterbildningar.
Af alla den nya diktningens alster kunde intet i popularitet täfla med Lilja. Hvad som i dikten i så hög grad fängslade, var ej ursprungligheten i uppfattning, ty innehållet är taget från en kyrklig lärobok. Också äro för öfrigt dess liknelser delvis kyrkligt gemensamhetsgods, äfven om deras formulering i dikten skänkt dem förnyad poetisk glans. Sitt stora skönhetsvärde får dikten af den liffulla åskådligheten i skildringen af de särskilda händelserna, af den enkla, nästan barnsliga omedelbarheten i framställningen, af skaldens alldeles utomordentliga herravälde öfver de språkliga uttrycksmedlen samt öfver versens invecklade teknik men först och sist af den brinnande religiösa hänförelse, som besjälar hela dikten och bl. a. ger ett gripande uttryck åt syndakänslan och ångern. Småningom blef detta kväde kändt öfver hela Island, man lärde sig det utantill, och det erhöll sådant anseende, att många ansågo det för en religiös plikt att recitera detsamma, om icke hvar dag, så åtminstone en gång i veckan; att försumma detta ansågs som bevis på bristande fromhet. Ännu för omkring ett halft århundrade sedan kunde man här och hvar på ön få höra fragmenter af dikten. Sedan 1913 finns en förträfflig folkupplaga af densamma tillgänglig för den isländska allmänheten, och det är väl att förmoda, att denna i stor omfattning skall veta att begagna sig af tillfället att skaffa sig bekantskap med det diktverk, som varit så kärt för äldre tiders isländare, och om hvilket ett bekant isländskt uttryck säger, att hvarje skald önskade, att just han hade diktat det.
Upplysningar om diktens metriska karaktär och dess
byggnad. Lilja är en s. k. stefjadrápa. Ett stef är en sorts omkväde;
det förekommer ej i alla diktens strofer utan endast i en del af
dem och med bestämda mellanrum af steflösa strofer. Stefvet är
en integrerande del af strofen, så att en strof med stef i det stora
hela har samma metriska byggnad som en steflös strof i dikten.
I Lilja likasom i andra stefjadrápor finna vi en symmetrisk
sammanställning af stefjamál (d. v. s. ett eller ett par partier med
stef) och steflösa partier. De första 25 stroferna af denna dikt,
hvilka utgöra den s. k. inngangr, sakna stef; därefter följa två
stefjamál, hvartdera på 25 strofer och med sitt särskilda stef;
detta omfattar en half strof, hvilken upprepas i hvar sjätte strof;
efter det senare stefjamálet följer en afdelning af 25 steflösa
strofer, hvilka utgöra den s. k. slœmr.
Denna yttre anordning betecknar äfven diktens disposition. Inngangr skildrar det gamla testamentets tid t. o. m. Guds beslut att frälsa världen. I stefjamålen framställes frälsningsverket, i det förra från och mer Mariæ bebådelse t. o. m. Jesu fästande på korset, i det senare Jesu död och gudsrikets seger jämte en skildring af den yttersta domen. Slœmr innehåller hufvudsakligen en åkallan af Gud, Kristus och Maria samt hälsningsord till dem, som läste eller hörde dikten.
Stroferna i Lilja äro sammansatta af åtta fyrfotade rader. Versslaget, »hrynhent», efter Lilja sedermera vanligen kalladt »liljulag», er en utbildning af »dróttkvæðr háttr», som under den isländska diktningens klassiska tid var så vanligt. Versfötterna äro i originalet i regel tvåstafviga, men ej sällan (genom »upplösning») trestafviga, en frihet, som för tolkningen af många skäl blifvit begagnad i ojämförligt större usträckning. För öfrigt bestämmes diktens meter genom den konstfulla rimflätningen.
Först och främst sammanknytas raderna parvis genom allitteration eller stafrim, som består däri, att de rimmande orden, hvilka böra stå nära hvarandra och måste börja med relativt (i tolkningen stundom enbart rytmiskt) starktonig stafvelse (några undantag i fråga om tvåstafvig preposition — i och utom sammansättning — förekomma i Lilja), alla ha samma begynnelsekonsonant, eller ock alla börja med vokal, helst olika. Om hvar och en af konsonantgrupperna sk, sp, st gäller, att den ej allittererar med enkelt s eller s framför annan konsonant, utan måste upprepas i sin helhet. Den s. k. hufvudstafven har sin plats i den senare radens begynnelse, under det att tvenne bistafvar förekomma i den förra raden. Den ena af dessa har alltid sin plats i tredje versfotens första stafvelse (i tolkningen göras några undantag från denna regel), den andra antingen i den fjärde fotens första stafvelse eller i den första foten; i det sistnämnda fallet bör den börja raden men kan också någon gång begynna den andra (på grund af versfotens upplösning t. o. m. den tredje) stafvelsen, en variation, som i tolkningen på några ställen användes öfverförd till andra fotens första stafvelse.[2]
Hvarje rad sammanbindes genom assonans, ett rim,
som består däri, att konsonanter eller konsonantgrupper, som
(egentligen i samma stafvelse) följa efter starktonig (i tolkningen
stundom enbart rytmiskt starktonig) vokal i två till hvarandra
närstående ord, äro identiska. Är samklangen ej mera fullständig,
kallas assonansen half, sträcker sig ljudidentiteten äfven till den framförstående vokalen, benämnes den hel.[3] I de jämna raderna
måste assonansen vara hel, i de udda bör den helst vara half.
Den senare assonansen i hvarje rad, »viðrhending», står alltid i
radens näst sista stafvelse, den förra, »frumhending», i en af
radens tre första (på grund af upplösning stundom t. o. m. i den
fjärde). I tolkningen har frumhendingen, utom i strof 54 rad 5,
där den fått sin plats i andra stafvelsen, alltid sin plats i första
eller andra fotens första enligt schemat starktoniga stafvelse. —
I femte raden af strof 24 saknas assonans. Som ex. på
anordningen af allitterationer och assonanser må anföras följande
halfstrof (allitteration utmärkt genom kursivering, assonans genom
fetstil):
Du, som lär hvad vi gilladt göre
Jesu god, som ur döden oss reser,
ord mig beskär, som med andakt hörda
utgöra stef, som på tunga lefver!
I strof 55 och förra hälften af strof 49 användes det tekniska konstgreppet att låta hvarje rad börja med slutordet i den föregående, en upprepning, som äfven i tolkningen är efterbildad, dock med ett par ändringar i fråga om ordföljden, likasom äfven anordningen med slutrim i stroferna 55, 91, 98 är iakttagen. — I sammanhang med talet om rimflätningen må anmärkas, att namnet Maria, hvilket i dikten så ofta och så betydelsefullt finnes användt både i allitteration och assonans, för att det äfven i tolkningen skulle kunna få en lika rik användning, där erhållit formen Mā́rja, som ju äfven i vårt språk haft en ungefärlig motsvarighet.
- ↑ Till grund för tolkningen ligger i allt väsentligt Finnur Jónssons redaktion af dikten i Den Norsk-islandske skjaldedigtning II (Kbh. og Kria 1914). — I fråga om de här nedan meddelade biografiska notiserna jämför Eiríkr Magnússon Lilja (London 1870); jfr äfven Finnur Jónsson Eysteinn Åsgrimsson Lilja i Islensk smárit (Khh. 1913) och samme författare Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie III s. 9 ff. (Kbh. 1902).
- ↑ I öfversättningen har allitterationen på en del ställen blifvit rikare än i originalet, något, som emellertid knappast torde verka störande på svenska läsare. Oregelbundenhet i str. 1 rad 2 förefinnes också i originalet.
- ↑ Öfversättaren har på några ställen tillåtit sig vissa friheter i bildandet af assonanser. Så t. ex. assonera i tolkningen någon gång ll och ld, ll och lj, nn och nd etc. Äfven ha mer än en gång två ord tagits i anspråk för bildandet af assonans.