Vaggvisa
Lilla Calle, med ett svärd
Vid sin vänstra sida,
Hastar ut i riddarfärd,
Att mot trollen strida.
Vit är hans häst,
Guldprydd hans väst,
Fjädrarna svaja på hatten.
Minna för sin spegel står,
Som en stjärna blänker,
Flätar pärlor i sitt hår
Och på Calle tänker.
Skön är hans mö,
Vit som en snö,
Röd som en törnros i dalen.
Lilla Calle i galopp
Runt kring världen travar,
Över branta klippors topp,
Ängar, berg och gravar.
Präktig han far,
Borgar han tar,
Städer och byar han vinner.
Minna jämnt till dagens slut
Sitter i sin kammar,
Spänner silkesväven ut
Mellan bågens rammar,
Stickar därpå
Vita och blå,
Röda och guldgula rosor.
Lilla Carl i kungasaln
Dricker söta viner.
Pärlor bubbla i pokaln,
Klara som rubiner.
Tapper han är,
Stjärnor han bär.
Stjärnor och band uppå rocken.
I sin faders park ibland
Lilla Minna vankar,
Med en blomma i sin hand,
Carl i sina tankar.
Röd är dess kind,
Lätt som en hind
Minna i buskarna svävar.
Lilla Calle, vig och snar,
På sin häst sig kastar,
Över berg och backar far
Och till Minna hastar.
Flickorna se
På ritten och ge
Anskri vid travarens satser.
Lilla Calle, hög och stor,
In i salen stiger,
Minna står bredvid sin mor
Och för riddarn niger.
Eldig och kär,
Hon tänker så här:
Christ give, att riddarns jag vore!
