Lille Hans sprang ner till stranden
för att samla snäckor små.
I den djupa, heta sanden
måste han barfota gå.
Tåren glänste i hans öga,
han så trött och hungrig var.
Emot solens strålar föga
skylde trasorna han bar.
Där i låga fiskarkojan
modern sitter med de små.
Svårt är bära tunga bojan
fattigdomen lägger på.
Gud, han beder, dig förbarma,
far han drunknade i går.
Giv åt mamma, giv åt arma
bröd, o Gud och fader vår.
Ljudet utav barnarösten
steg till himlens Herre opp.
Gossen genast undfick trösten
av ny tillförsikt och hopp.
Lille Hans i bittra sorgen
ej blev lämnad, ej blev glömd,
ty bland snäckorna i korgen
låg en dyrbar pärla gömd.
Snäckans gåva dem beskärde
både penningar och bröd.
Lille Hans sig därav lärde
att Gud hjälper i all nöd.
