Linköpings Wecko-Tidningar 1793-10-19
| ← N:o 41 |
|
N:o 43 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I morgon, 21 Sönd. efter H. Trefalldighet, Prädika
I Domkyrkan: Adj. Com:ri Schelin, Ottesången, Comministern Magister Eric Kastman (Högmässan) Pastoral-Predikan, och Adj. Comm:ri Schelin Aftonsången.
I S:te Lars: Studiosus Ekenberg.
I Hospitals-Kyrkan: Hospitals Predik. Apelberger.
Om Dygd.
At i desse tider skrifwa eller tala om dygd, är både rart och sällsynt. Dygden har sine egna särskilta kännetecken, och utom dem existerar hon aldrig. Desse kännetecken äro swåre, ja nästan omöjlige at upleta hos andre. Mången under en wacker utwärtes gestalt, wisar sig i en drägt, som på intet sätt wanhedrar Christendomen. En människa som flitigt går i Herrans Tempel, med Församlingen sjunger och läser; brukar Salighetsmedlen flere gångor om året; hemma i sitt hus förrättar sine morgon- och aftonböner, gifwer Konungen det honom tilhörer, och den fattiga en skärf då och då, efter råd och ämne; det skulle wist tyckas at den är dygdig. Men med så lysande egenskaper, kan ändock skrymteriet ligga förborgat. Hjertat wara fullt af hat och afund. Den egna förebråelsen, öftygar honom stundom, at han är ingen ting mindre än dygdig. Om man därföre wil pröfwa sig sielf, så bör det ske efter samwetets öfwertygelse, ty den domaren är ojäfaktig. – Känner du, at du ännu aldrig upsåtligen öfwerträdt Guds Bud, icke haft begär til nästans egendom och goda och icke burit et hemligt hat til din medbroder, samt altid ansett dine egna gärningar som swaga och bristfällige, så wågar man påstå du är dygdig, och på sådant sätt pröfwar man sig sjelf. — Ofta händer at dygden sättes på swåra prof, men är hon ädel och ren, blifwer hon alltid segrande. — At förr funnits människor som upoffrat alt, til och med lif och egendom för dygden, hafwa wi tilräckeliga bewis; men månne sådane nu finnas? Man torde här och där finna någon dygdig människa, hwilken som en ros framtränger sig ibland törne. Trängd på alla sidor, tryckes hon esomoftast, men med den fulla öfwertygelsen, at sorgedagarne hafwa en ända.
Dygden utstår esomoftast de swåraste prof af lasten. Ehuru ädelt segrar hon icke ändock emot sine fiender. Icke hatfullt och lifligt. Nej, hon går intet steg ifrån Guds lag och egen öfwertygelse. Blir hon hatad och förfölgd, lemnar hon alt uti Guds beskydd. Hemsökt med sjukdom och plågor, blifwer hon tålig och nögd. Fattig och arm, glädes hon af den rikedom som öfwerträffar allt. Ser den dygdige döden nalkas, är han glad och förnöjd, och med Stephanus ser himmelen öpen och Guds Son på Kraftenes högra hand. Lycklig den, som altid har dygden til föremål! När den lastfullas hjerta bäfwar för den sista räkenskapsdagen, glädes den dygdiga, som äger Guds medwittnande i sin själ, om dess saliga tilstånd. Lycklig den, som så går werlden igenom, at han utan bedröfwelse kan upoffra lif och egendom om så skulle behöfwas.
Charade.
Mitt Första ganska grufligt är, |
Ordet til denna Charade upgifwes nästa gång.
Kungörelser:
En Kammare åstundas at hyras af en ogift mansperson. Den en sådan har at utlåta, får underrättelse om hyresman wid Boktryckeriet.
En swart Sidensarts Raube är til salu. Underrättelse om priset och hwaräst den kan beses, gifwes på Boktryckeriet.
2:ne burtamde Steglisor äro til salu. Deras ägare namngifwes uti Boktryckeriet, så snart hugade Köpare sig anmäla.
I en ärlig mans hus på stora gatan är en Koppar-hatt til inmurad Brenwinspanna bortkommen; eho som om denna persedel har eller får någon kunskap, och därom tilkänna gifwer wid Boktryckeriet, har at undfå ganska hederlig wedergällning.
Om tidens sed.
Litet antal af sten, at resa höga murar är icke omöjeligit; at höra stort prat och klyftiga talesätt af de i mindre saker kunnoge händer också. At rättänkte och ädelmodige ofta blifwa förakt och föremål af slika ytans wänner är icke synnerliget nytt; at de af det mindre briljanta utseende gemenligen blifwa qwäfde af högmodigas stingande tistel och törnespjut äfwen händer; och at en del wilja göra sig kunnoga uti förborgade wetenskaper som hos de fläste ej kan äskas; hwilken sak hörer til det allwetande wäsendet. Således efter förnuftigaste slutsatts wore den bästa tidens sed, at wara sin egen granskare, så mästrades icke så afta andras fel och insmugo icke sig förklädde räfwar uti någons näringsämnes afskaffande, utom mångfaldige dylika tings fördärfweliga åtgjärd.
N:o 43 utgifwes Lördagen d. 26 October kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegrens Enka.