Linköpings Wecko-Tidningar 1794-12-24
| ← N:o 51 |
|
Linköpings
Wecko-Tidningar.
Julklappar.
Hur glad är jag, at tiden nalkas
Då dessa Tidningar få slut.
Jag nyttjar denna tids minut,
At på beskedligt sätt få skalkas.
I Läsare! som dessa lappar
Ha’n köpt — och läst förutan knot,
Ach! tagen nu til slut emot
Med ynnest — Dessa Jule-Klappar.
Du Philosoph, som plägar skryta,
At du förädlar männ’skjors lif,
Jag ger åt dig en härdad Knif,
At du må öpna tingens yta.
Ej nog, at blott Naturen raka
Då han är gammal, plump och grof;
Man måste, — dock med mått och hof,
Dess hela inre Wäsen skaka.
I Ädlingar! jag skänker Eder
Et Microscop. Det nyttigt är.
Det mindrar alla små begär;
Men ej Er sanna glans och heder.
Om I med detta synglas skåden
Er höghet och förtjänst och dygd:
I då til Illskans harm och blygd
På Tidens knot och afund råden.
Du Domare! Dig skall jag gifwa
En granner wagn at åka i,
[Den skjutsen må wäl lycklig bli.]
Och se’n skal jag Processa, skrifwa.
Men til min harm och stora nesa,
En annan kan twå hästar ge
Och se’n så hastigt springa de
Med wagnen. Ach! en härlig resa.
I Wäktare! på Zions murar,
Jag lämnar Er et Mått och Wigt,
At mäta jämt Er Rätt och Pligt;
Ty Tadlaren på Eder lurar.
Ej nog, at Fårens Ull afskära
Och leman andra deras wård.
Arbeten sjelfwe i Guds Gård;
Si! det är Eder rätta ära.
I Wittre, som er eld förklaren
Med högstämd sång, och glättig mine,
Er skänker jag en Luft-Machin,
At I beqwämt til Himla faren.
Om wåra grofwa, tunga Själar
Ej kunna följa eder fart.
Lät dock ert Ljus bli uppenbart
För edra Snillens trogna trälar.
Du Handlande! Hwad skall det wara? —
Twå Styltor gifs åt din Credit.
Må du med industri och flit
Ej stå bland Banqueroutteurers skara.
Men om likwäl din Handel raglar
Af yppighet och rus och ståt:
Så önskar jag (ach! mig förlåt)
At du må hafwa lagom naglar.
Handtwärkare! jag skänker Eder
Ett Förskinn — härlig Juleklapp!
Men bruken denna ringa lapp,
Om det ej strider mot Er heder.
Det bättre är sin näring sköta —
Med egen upsigt, drift och hand,
Än rumla kring i stad och land,
At Lättjans magra afkomst blöta.
Hushållare! jag will förära
Åt dig et stort och härligt godt
Sparbössan blifwa skall din lott.
Hwad kan wäl då dit gods förtära.
Men ach! du må dock ej förskräckas:
Den sköna Bössan jag dig ger
Är gjord af bara bara ler
At hon i nödens tid kan bräckas.
Du Häcklare! åt dig jag skänker
Et Perspectiv af sällsam art.
Det bakwänt wisar Lifwets fart
Och gifwer Tadlet sken, som blänker.
Men då det andras fel förstorar
Låt det ej göra dina små.
Den andra häclare bör förstå
Att han sin agtning snart förlorar.
Du Allmänhet! jag dig förärar
En Prisme, at bryta Tidens ljus
Du lär då icke bli confus
Fast många färgor dig beswära.
Du ser, hur Sannings tända Fackla
Nu lyser starkt — Nu sprakar jämt.
Må ingens öga dock bli skämt,
At han af skenet blind må wackla.
Så gå min Läsare! at gömma
Julklappar, Tidningar och alt.
Du dina skillingar betalt
Och du kan alt med nöje glömma.
Du sett en bräckning blott för dagen.
Han kommer. — Du må wara glad.
du får et nytt, et större Blad
Beprydt af Snillet och Behagen.
Kungörelse:
För några dagar sedan, är en grå Kallkon-Höna bortkommen, den som kan samma kreatur tilkänna gifwa, behagade på Boktryckeriet det anmäla emot wedergällning.