Litterär forskning (om Konungastyrelsen)

Litterär forskning.

Ur Aftonbladet meddela vi följande angående det här i senatsarkivet funna manuskriptfragmentet af konunga- och höfdingastyrelsen:

Med den årligen utkommande redogörelsen för Svenska fornskriftsällskapets allmänna årsmöte medföljde detta år en afhandling i hr G. E. Klemmings fåordiga, klara forskarestil, som på några sidor redogör för både en af den svenska språkvetenskapens vackraste triumfer och ett af senaste tiders lyckligaste litterära fynd, det under förra året funna fragmentet af konungastyrelsen.

Konungastyrelsen utkom först i tryck 1634. Utgifvaren var riksantikvarien Johan Thomesson Bure. Riksrådet Johan Skytte, i hvars ego den af Bure sedan begagnade handskriften befann sig, hade förevisat denna för konung Gustaf Adolf, hvars allomfattande ande räckte till äfven för detta litterära monument, så att han det „då och sedhan som oftast, för sine fultrogne Män Rijksens Herrar och andra, icke utan merkeligh berömelse och loford nämna kunde”, och äfven var betänkt på att låta införa det till läsning i skolorna. Det var på konungens uppmaning, som Bure företog sig handskriftens utgifning. Den handskrift, som tillhörde Skytte, var den enda, som då fanns att tillgå, och bar hon tydliga spär af att vara en afskrift, gjord af någon, som icke alltid kunnat läsa originalet, hvarföre Bure „mångenstädes medh ymtan och gissning måste utleta lijkeligeste meningen.” Å titelbladet säges boken vara „fordom för någre hundrade åhr af en förståndigh Svensk man skrifvin”, någon närmare gissning om författaren förekommer icke.

En ny upplaga föranstaltades senare (1669) af Upsala-professorn Joh. Scheffer, som försåg boken med latinsk öfversättning. Texten företer flere olikheter med Bures, mestadels afvikelser från det fordna språkbruket och ofta rena grammatiska fel, uppkomna genom godtyckliga ändringar, gjorda antingen af Scheffer eller af någon annan. Företalet till Scheffers upplaga innehåller för öfrigt ett försvar för skriftens äkthet, undersökningar om tiden för hennes tillkomst och om författaren samt en jemförelse med ett arbete af Aegedius Romanus, som ansetts för den svenske författarens förebild. Härmed var likväl en stridsfråga etablerad, om Scheffer, som på sin tid ej längre hade tillgång till någon handskrift, verkligen hade rätt i att skriften vore äkta, och denna tvist har fortgått från hans tid till våra dagar.

Genom hr J. E. Rydqvists skarpsinniga undersökning af arbetet i Svenska språkets lagar var emellertid äktheten i det allra närmaste a priori afgjord. Han anför talrika språkprof ur konungastyrelsen och tillerkänner skriften vitsord jemte andra fornskrifter i fråga om fornspråkets former, upptager och vederlägger flere misstankar om Joh. Skytte och Bure, som de egentlige författarne m. m. — Likväl hyser ännu hr Reuterdahl (Svenska kyrkans historia bd. 3) en från Rydqvists afvikande åsigt. Han medgifver riktigheten af hvad som för äktheten anförts, men finner i skriften en ordning och reda, som står i motsats mot andra medeltidsskrifters behandlingssätt; här och der förekomma äfven ord, som bära utseende af att vara konstgjorda afbildningar m. m.

På denna punkt befann sig frågan, då i fjol. för den lärda verlden förkunnades, att arkivarien Bohmansson i ett omslag till en jordebok, bland de många som 1812 från Stockholm öfverlemnades till finska senatens arkiv i Helsingfors, funnit ett pergamentsblad, som, öfverlemnadt till bibliotekarien Elmgren till närmare granskning och bestämmande, befunnits utgöra ett fragment af den gamla handskriften till konungastyrelsen. Hr Rydqvists aprioriska bevis fick dermed en faktisk bekräftelse, som oåterkalleligen och för alltid afgör frågan. Bures bona fides behöfver icke mera bevisas eller styrkas; men för hr Klemmings kritik fanns ännu något öfrigt: dels kunde Bures tillvägagående vid utgifvandet efter några hans anteckningar närmare belysas, dels vigtiga slutsatser om arbetet och den nyttjade handskriften ur dem dragas m. m.

Med en rentaf lysande skarpsinnighet uppdagar hr Klemming nu, att för såväl Bures handskrift som för den, af hvilken det funna fragmentet är en del, ligger till grund ett äldre original, hvilket han förlägger till första fjerdedelen eller åtminstone första hälften af 1300 talet. Just vid denna tid finner han ett annat verk, vid hvilket detta (numera obefintliga) original kan anknytas: den gamla paragrafen öfver Moseböckerna med dess inledande och afslutande. En gång gjord uppmärksam på denna likhet, finner man att båda arbetena utgått från samma skola, ja, man kunde frestas att säga: från samma författarpersonlighet. Frågan åter efter denna personlighet måste med nu kända vetenskapliga tillgångar betraktas som gagnlös och behöfver tillsvidare icke vålla någon forskare bekymmer.

Det funna fragmentet har af den kejserliga senaten högsinnadt öfver lemnats till vårt riksbibliotek.

Källa: Helsingfors Dagblad 23.4.1868 (93), s. 2-3.