Loreley
|
| Ur Dikter av Viktor Rydberg, Nionde upplagan 1914, s. 162–163 |
LORELEY.
(Efter Heine.)
Jag vet ej, hur skall jag förklara
det vemod mig gripit har?
Ej vill mig ur sinnet fara
en saga ur forna dar.
Det faller en skymningsdimma,
och stilla flyter Rhen,
och bergets toppar glimma
i aftonsolens sken.
Däruppe en ungmö sitter
i underbar skönhetsvår
med gyllne smidens glitter
och kammar sitt gyllne hår.
Hon sjunger, då hon reder
sitt hår med gyllne kam;
den sången tonar neder
så väldig och undersam.
Och seglarn i liten julle,
han gripes av hejdlöst ve;
mot skären han blicka skulle
men måste mot höjden se.
Snart, tror jag, böljor välva
över man och båt sin gång –
Loreley, du trolska älva,
det gjorde du med din sång.