O Hammarspik! O Hammarspik!
jag vill din ära prisa.
Din poesi och din kritik
är värd sin egen visa.
För dig jag sjunger, Hammarspik,
och alltså ej för prisen.
Om sången blir din egen lik,
förlåt mig den malisen.
Från barnsben ren du, Musers Son,
var gjord att allt förnya.
Knappt gamla Skolan kom du från,
och byggde flux den nya.
Snart med det stora tyska hopp
du ifrån tredje klassen
i Linköping dig svängde opp
direkte på Parnassen.
Din första jubeltid var nu,
du tog dig lärda miner.
Från tyskan översatte du
båd Greker och Latiner.
Den vanan som du då fick fatt
alltjämt du soutenerat.
Rätt mycket har du översatt,
men intet inventerat.
Ett grekiskt lexikon därnäst
så när du världen givit.
Av dina verk det lyckats bäst,
ty det blev aldrig skrivit.
Visst är på språkkunskap du rik,
men, om min varning gäller,
skriv aldrig svenska, Hammarspik,
och andra språk ej heller.
Mot vitterheten i vår stat
du blev allt mera bister,
Filosofie Kandidat,
men Kritices Magister.
Mot Schiller stred du oförskräckt
ty han var död alltredan.
Han var den första som du knäckt,
de andra följde sedan.
Nu var du stursk och högt förnäm,
du spydde eld och etter.
Fick därför tjänst hos Polyfem
och vaktade hans getter.
Blott han och du som var hans vän
begrepo riktigt tingen.
Du skrev, jag tror du skriver än,
men läsat ville ingen.
Därpå ett ljus gick opp för oss,
varav vi kunna skryta.
Det ljuset hette Phosphoros,
det blev du satt att snyta;
ty Phosphoristers unga ätt,
som blänka här i gruset,
de kunna sällan snyta rätt
sig själva, mindre ljuset.
Men allting är förgängligt här,
som Salomo resonerar.
Sonettens bjällra sprucken är,
och bjällkon magistrerar.
Karbunkelpoesien förgår,
ren öppnar graven luckan,
och kring den salig dödas bår
hörs kreaturens suckan.
Prins Gustav dock du trycka lät:
sitt lov den ej förmenom!
Ett verkligt sorgespel, ty det
är ömkligt allt igenom.
Den tragedien, min vittra vän,
ej gjorde mycket väsen.
Han blev ej spelt, förmodligen
för det han ej blev läsen.
Sen tänkte du: det är ej skäl
att mina skrifter styckas.
Dumt är vart särskilt stycke väl,
men samlingen tör lyckas.
Så gav du dina Studier ut.
En var kan ej förstå dem:
men att du ej studerat ut
det kan man märka på dem.
Förr höll du ett förfärligt hus
mot Nordisk Myt, du store!
Nu rotar du uti dess grus.
O att du ringad vore!
Du tänker: "I de vittras land -
jag börjar nu förstå det -
man växla bör sin roll ibland;
jag kan ej tappa på det."
O Hammarspik, jag har dig kär,
du store bland poeter.
Du på den tyska dumhet är
vår svenska barometer.
Visst är du boksynt, Hammarspik!
Den äran jag dig unnar.
En telegraf syns du mig lik,
vet ej vad han förkunnar.
O! store Hammarspik, man gör
dig orätt här i Norden.
Där mången nu dig anser för
den dummaste på jorden.
Ett sådant misstag, det är stort,
man dock besinna borde:
hur mycken dumhet själv du gjort,
din far en större gjorde.
O Hammarspik! Ren släcks din sol
(jag menar vädersolen).
Gå ner ifrån din domarstol
och vänd igen i skolen.
Kan hända tar man an dig där
som den förlupna sonen,
helst sen du fått en litterär
korrespondens i månen.
Skriv flitigt dit; ty därifrån kom
helt visst den nya läran,
och dit lär hon ock vända om
sen hon gjort oss den äran.
O Hammarspik, jag säkert tror
du sanna får de orden:
Blir du i månen icke stor,
ej blir du det på jorden.
