Lotsfars nyårsdröm
|
Jag drömde — ja, jag drömde en konstig ting.
Jag tyckte, jag stod på utkik. Hafvet,
isbelagdt, som i snö begrafvet,
låg milsvidt tigande rundt omkring.
Det fanns icke minsta spår af vatten,
så långt man såg, men fyren var tänd
och sände sin strimma ut i natten...
Då hörde jag plötsligt ropas: vänd!
Jag såg mig om. Genom snö och dimma
syntes som skeppslanternor glimma,
ett väldigt skrof svepte tyst förbi,
lofvade upp, lade långsamt bi —
jag kunde kommandoorden höra.
Så smällde ett skott, det var lotssignal,
och nu, skall jag säga, jag fick ett göra:
ned för berget, vägen var hal,
och — som det ofta går till i drömmen —
hufvudstupa föll jag och gled
med en tolf knops fart utåt branten ned
till skeppet, som låg på den frusna strömmen
midt för kumlet på Krokskärs land.
Jag sökte komma mig upp på benen —
då grep mig i nacken en stadig hand,
och jag stod i en blink på däck hos kaptenen.
»Nu skall du sätta oss vackert på grund»,
skrek han hest. »I samma stund
som klockan slår tolf och det nya året
går af stapeln och börjar sitt lopp,
så kör du på Ytter-Karvasen opp!»
Jag teg en stund och ref mig i håret,
jag visste, det var mot lag och rätt,
men gubben höll i sig på alla sätt.
Lotspengar skulle jag inte bli utan.
»Guld och silfver och dylikt krams
har jag», sa' han, »som barlast i skutan.»
Och hur det var, så komm' vi om sams;
isen var bra, det var ingen fara,
jag skulle passa på tiden bara.
Efteråt har jag undrat på
hur litet förvånad jag var åt saken,
men det är väl så, när man inte är vaken —
jag tyckte, det gick, som det skulle gå.
Isen plöjdes i stora skifvor,
snö slog upp mot skeppet i drifvor,
yrde som skum öfver bogen in,
men allting, tyckte jag, var, som det skulle.
Vi styrde sydost, skarpt bidevind.
Där låg som en öfversnögad kulle
Ytter-Karvasen på vänster hand
från fyren räknadt, en mil från land.
Det var ingen konst med den fart, vi gjorde,
att hålla tillräckligt högt. Vi borde
hinna dit fram i lagom tid —
se'n finge kaptenen själf ta vid.
Men det var inte lätt att hitta vägen.
Jag känner hvart grund i fot och tum
och vet, hvar minsta klint är belägen,
men jag tyckte i drömmen min blick var skum,
och jämt och samt höll jag på att gå miste.
Emellertid gick det rätt till slut.
Det fattades en eller annan minut...
Då kom jag ihåg, att jag inte visste,
hvad skutan hette. Jag frågte kapten...
Han var som förändrad, hans ansikte sken;
med knäppta händer stod han och rörde
läpparna tyst och förklaradt såg
mot klippan, som midt framför oss låg.
Jag kunde förstå, att han inte hörde,
och frågade om. — »Ja, det är ju sant...
Du vet ej af, att du följer till grafven
från lång och tröttsam väg öfver hafven
en gammal, pröfvad och kär bekant.
Se på flaggan, på märket i vecken,
där ser du det gamla årets tecken,
det gamla året, som nu tar slut.
Jag minns den dag, då vi lade ut...
Hur mången förhoppning på färden följde,
som gått förlorad i stormens lek,
hur mången vän mig trolöst svek,
när vädret var hårdt och vågorna sköljde
löst som fast ifrån däcket bort...
Men äfven sköna segrar vi vunnit,
sköna segrar af äkta sort...
Och — om vi icke så mycket hunnit,
det heter: i morgon är åter en dag...
Jag ser honom redan, min yngre broder,
färdig att börja — med hand vid roder —
Gud gifve, han gör det bättre än jag!»
Klockan slog tolf i nyårsnatten.
»Tiden är inne, skulle jag tro,
tack och godnatt, — jag längtar till ro!»...
Så tog han ett väldigt tag i ratten:
skeppet riste från köl till topp,
rände ljudlöst på grundet opp,
försvann utan spår som en utsläckt flamma,
sjönk som en skugga bort ur min syn...
Jag tyckte, jag stod på land i detsamma,
spejade ut mot hafvets bryn...
Där styrde redan för fulla segel
ett annat skepp, med flaggor prydt,
fint och fejadt — allting nytt.
Isen var borta, hafvets spegel
lofvade riktigt en vacker dag.
Den unge kaptenen med kikarn i handen
vinkade gladt farväl åt stranden —
jag tyckte mig tydligt se hans drag,
hur käckt han blickade ut i världen!
Och jag tänkte som gamle kaptenen jag:
Gud gifve dig lycka med på färden!