1.
Lofva Herren min själ,
Ty han vill ju ditt väl,
Böj i ödmjukhet dig för hans ris!
Han dig näpser som vän,
Slår, men helar igen;
Hör ej upp att förkunna hans pris!
2.
Fast du lider af kval,
Vägen synes för dig stupa ner,
Under vandringens lopp
Sätt min själ, dock ditt hopp
Till din Gud, som dig hörer och ser!
3.
Om af vänner du glöms,
Om af världen du döms,
Låt förtröstan dock ej taga slut!
Vet, att tiden den går,
Om än aldrig så svår;
En gång har äfven du kämpat ut.
4.
Minns din trofaste vän,
hur på Golgata än,
då för synderna döden han led,
fast han grymhet blott ser,
Dock för syndare ber.
Äfven du i den bönen var med.
5.
Än han ber hvarje dag
Ock för dig, som så svag
Och för frestelsen bäfvande är.
Hvarför gör han det väl,
Tror du, ängsliga själ,
Om ej därför, att han har dig kär?
