Lunds Weckoblad/1891-11-03/Allhelgonakyrkans invigning
|
| Artikel i Lunds Weckoblad, 3 november 1891 |
Allhelgonakyrkans invigning
den 1 November.
Strålande vacker rann dagen upp med alldeles ren himmel och en solskensrikedom som på en högsommardag. Redan på morgonen syntes högtidsklädda skaror ställa stegen mot den nya kyrkan, hvars högtidliga invigning förestod; vid utsatt tid blefvo dörrarne öppnade och sittplatserna nere i kyrkan togos snart i besittning. I enlighet med den af kyrkorådet uppgjorda ordningen samlades strax före kl. half 11 i domkyrkan stater och corpser, talrikt företrädda. I gruppen hospites hade man nöjet att se, utam andra illustra deltagare i processionen, jemväl nästan hela serien af förutvarande vice pastorer vid domkyrkan, under hvilkas arbetstid här förhandlingarna om den nya kyrkobygnaden fortgått. Strax efter kl. half 11 tågade ut från domkyrkan under klockringning processionen i den ordning, som förut angifvits. Uppe i Bredgatan blandade sig i den mägtiga klockklangen från den gamla dômen tonerna från det moderna klockspelet i Allhelgonakyrkan och mellan täta samt stilla lyssnande och åskådande folkskaror, drog processionen upp öfver kyrkoplatsen till kyrkan. Här möttes och mottogs den af kyrkobygnaskomiterade, hvlika ledsagade de ankommande till reserverade platser framme i midtskeppet, hvarefter ännu icke upptagna platser snart fyldes. Det bör i detta sammanhang konstateras, att kyrkans utrymme synes vara ganska stort. Det har uppgifvits, att knappast någon, löfte om en större härlighet. Märkliga verldshändelser skola föregå denna nådeshändelse. Härom förkunnar profeten: "Så säger Herren Zebaoth: Det är ännu en liten tid, att jag skall röra himmel och jord, hafvet och det torra; ja, alla hedningar skall jag röra; så skall då komma alla hedningars tröst." Så skedde i de upprepade vexlingarna af rikens uppkomst och fall, hvilka föregingo ankomsten af Messias, "alla hedningars tröst", så skall än en gång ske, och Herren skall genom dessa händelser förbereda folken och göra dem mottaglia för sin nådeskallelse.
Vid detta templets vigning hafva vi rätt att erinra om och på det samma tillämpa Herrens löfte till Israel genom Haggai. Ty vi ha kommit hit icke blott med vår menskliga eländighet och syndiga skröplighet, utan vi bringa med oss Herren Kristus sjelf. Han är här närvarande ibland oss redan på grund af sitt nyss anförda löfte. Han är här närvarande jemväl i sin nådemedel, i ordet och sakramenten. Dock endast i andre och tro.
Endast trons öga skådar Honom, endast trons öra hör Hans röst, men skådar och hör Hans härlighet ej ringare än fordom. Ty det ord som här, om också i skröplighet, talas, är ej ett menskligt ord. Slagten gå, och tiderna förvandlas, men Herrens ord blifver och förmår nu såsom fordom att omskapa hjertan. Det är ej en mensklig gerning, som utföres i dopet; då vi föra våra späda dertill, sker detsamma som skedde, då han sade: "Låten barnen komma till mig, ty sådana hör Guds rike till", och välsignade dem. Det är ej en mensklig gerning som utföres, då nattvarden firas; då sker detsamma, som skedde, när Han en gång bak lyckta dörrar sade till sina lärjungar: "Detta är mina lekamen" och "mitt blod; tagen och äten" och "dricken". Salige de trogne ögon, som få se allt detta! Saliga de trogne öron, som få höra allt detta. Så kunna vi om detta tempel säga; Detta husets härlighet skall större varda, än det förstås varit hafver, säger Herren Zebaoth".
Då vi idag gått upp för att inviga detta tempel, ha vi först och främst riktat tanken på Honom, hvars närvaro här gör detta rum till ett heligt rum. Men en annan tanke tränger sig på oss och bör ej utestängas, tanken på det namn, Allhelgonakyrkan, hvarmed templet skall nämnas, och på denna högtid, som dagen firar, högtiden till helgonens minne.
På den plats, der vi nu befinna oss, stod fordom ett tempel, helgadt åt alla heliga; med afseende härpå kunna vi åter erinra oss löftet: "Detta sista husets härlighet skall större varda än det förstas varit hafver." Och härvid bör vår tanke ej stanna vid murarne och deras prydnander, som visserligen utan tvifvel göra, också de, det anförda ordet till sanning. Tanken på det nedbrutna tempel leder oss till de dagar, då vårt folk först mera allmänt vände sig ifrån de stumma afgudarne och omfattade tron på Kristus. Detta bör varmt och lifligt erinra oss om det Herrens nådearbete, som under århundraden fortgått inom vårt folk, och som i det yttre fått uttryck jemväl i en hel kedja af temeplbygnader, hvari dessa, det nedbrutna och detta nya, äro länkar. Men den upplysning, som utgick från det nedbrutna templet var ej ett så rent och från alla menskliga hugskott befriadt Guds ord, som det vi genom Hans nåd nu höra förkunnas ibland oss, utan var fördunklad af många och svåra villfarelser, deribland äfven den, att de aflidne helige borde af menniskorna tillbedjas jemte Kristus sjelf, ja, framför Honom. Den protestantiska kyrkan känner blott en Gud och enmedlare, Jesus Kristus.
Men namnet Allhelgonakyrkan är ej förgätes gifvet. Kristus står för oss ej ensam, utan omgifven af en sky, en stor skara af vitnen, och de heliga åminnselse blifver derför ständigt i församlingens kärleksfulla hågkomst.
"Och jag skall frid gifva i detta rummet, säger Herren Zebaoth." Ett härligt och trösterikt löfte! Ty efter frid längtar menskligheten, efter Kristi frid. Innersta grunden till all de mångartade sträfvanden, som upptaga henne tiderna igenom, är åtrån efter en sådan själens ro, som endast i föreningen med Honom står att vinna.
Värdes Du, Herre, låta ditt saliga löfte om frid gå i fullbordan öfver detta hus!
*
Härefter läste biskopen den i handboken föreskifna bönen, och assistenterna uppläste biblesrpåk, hvarpå biskopen uttalade välsignelsen öfver hela huset och dess särskilda delar samt läste från alterringen Fader vår. Uppmaningen: Lofven nu Gud i hans nya helgedom! Allt det andra hafver, lofve Herren! följdes af församlingen, som stående afsjöng ps. 272: Nu tacker Gud allt folk.
Sedan biskopen stält till församlingen den i kyrkolagen anbefalda förmaningen, lyste han öfver henne välsignelsen, hvarpå den högtidliga akten afslöts med ps. 3: v. 7.
*
Efter en kort stund inleddes dagens högmessogudstjenst med 1 v. af ps. 484. Altartjensten utfördes af domprosten Olbers och v. pastor Tynell, hvilken senare sjöng fullständig messa. Gradualpsalm var nyssnämda 484: v. 2 och följande. Före predikan sjöng kören med accompagnement af orgel Dav. Ps. 24: vers 3—6 och sedan församlingen sjungit ps. 292: v. 6, höll domkyrkoadj. Böös predikan.
Till ingångsspråk hade predikanten valt nyss anförda v. 3 af Davids 24 Ps.: "Ho skall gå uppå Herrens berg? Och ho kan stå uti Hans helga rum?" Till ämne hade han: Den pröfvade frågan: Ho kan stå utan Hans helga rum? och behandlade detta så:
1) En lifsfråga, ty det gäller salighet eller ve.
2) Saliga prisar Herren de elända i verlden, derför kunna de stå i Hans helga rum;
3) Sitt ve ropar Herren öfver de härliga i verlden; derför kunna de icke stå i Han helga rum.
Efter predikan sjöngos pss. 315: v. 1—2 samt 486: v. 7.
Dermed voro dagens högtidliga gudstjenstförrättningar i denna kyrka fullbragta och under tonerna af en imposant march från orgeln lemnade församlingen det nya templet.
*
Den kyrkliga fest, för hvilken vi här sökt lemna en något så när utförlig redogörelse, skall helt visst hos alla deltagarne bevaras i oförgätligt minne. Det var en verkligen storslagen högtid. Det sköna templet, de gudstjnstliga akterna, den härliga musiken, icke minst i den liturgiska delen af messan, orgelpreludierna och ledningen af koralerna, i hvilka den stora församlingen så kraftigt instämde, den ordning i stor och smått, som trädde fram: allt stämde samman att göra dagen till en stor dag i vårt samhälles historia.
Om åt de krafter, hvilkas lyckliga samverkan man har att tacka för ett sådant harmoniskt helt, som framgick af Söndagens fest, bringas ett offentligt erkännande, så är det icke mera än tillbörligt. Men innan verket hunnit så långt, att det kunde krönas, har dermed varit förbundet mycket arbete, mycken omtänksamhet och stor hängifvenhet. Står församlingen i stora förbindelser till dem, som från början planlagt verket eller främjat dess utförande, till arkitekten och hans medhjelpare, till de konstnärer, hvilkas förmåga tagits i anspråk, så är det dock särskildt till några personer en skyldig tack bör uttalas. Det är till hrr bygnadskomiterade: borgmästare Möller, stadskomminister Segerberg och handl. Olin samt godsegare Warholm och rektor Wingren med drätselkamrer Palm som komiténs sekreterare och räkenskapsförare. Det uppdrag, domkyrkoförsamlingen lemnade dem. hafva de nu snart fullgjort, och det lär icke kunna vara mera än en mening beträffande det sätt, hvarpå de löst sin uppgift. Med minnet af Allhelgonadagen 1891 kommer ock i vårt samhälles årsböcker att förbindas namnen på dem, som i ett eller annat hänseende bidragit till dess festliga karakter, och då närmast, vilja vi tro, de förtroendemän, under hvilka omedelbara ledning det härliga templet rest sig, och blifvit i alla detaljer så vackert utstyrdt. Dock ännu en är det, som församlingen i hög grad är tack skyldig: den gamla modern nere vid Lundagård, hvilken spå rikligt sörjt för den unga dottern vid Allhelgonabacken.