Jag sökte dig, lycksalighet —
Ack, huru var min längtan het
För dig, du älskade gudinna!
Mitt tysta tjäll mig ledsnad gaf:
Jag fattade min vandringsstaf
I hopp att dig omsider finna.
I kungars lysande palats
Min tanke gaf dig säker plats:
Här målades du för mitt sinne.
Men fåfängt hopp, bedräglig glans!
Uppå levér du aldrig fans
Och ej på kur i mannaminne.
Min forskning gjorde nu försök
Bland hjeltar, plymer, skott och rök —
Men du ej följde segerns bana.
Ibland en tjust och dårad hop
Hvad fann jag? Skrik och hurrarop,
Te-deum och en trasig fana.
Jag gick der lärdomsfacklan brann:
En skinntorr, vetenskaplig man,
Röd kring det sjunkna ögats kanter,
På alla språk dig lärdt beskref.
Men snart jag öfvertygad blef,
Att du ej bor i folianter.
Der Plutus sina håfvor bär,
Jag sökte dig. Du fans ej der:
Bland aktier, vexlar utan ände
Jag såg en gulblek, karg person
Och dömde straxt, att herr patron
Helt säkerligt dig aldrig kände.
För tanken spökade din hamn:
Jag sökte dig i Mirzas famn,
Jag sökte dig i dryckeslagen,
Jag fördes af begärens ström —
Men utur villans korta dröm
Jag väcktes sorgfull och bedragen.
Se’n så jag flyktigt vankat om,
Jag till min hydda återkom,
Och den, jag sökt så långt och vida,
Sökt under, trängtan och begär,
Stod — märken, dödlige — stod här
Helt hemmastadd bredvid min sida.
Hur fåfäng var då ej min färd!
Uti min hyddas lugna verld
Jag målet för min önskan vunnit:
Jag väljer sjelf min arbetstid,
Har vänner, helsa, bröd och frid —
O, jag lycksaligheten funnit!