Lyft, min själ, ur jordegruset
Dig i bön till himlen opp.
Vänd din blick mot fadershuset,
Målet för din tro, ditt hopp.
När dig felar kraft och mod,
Skynda till din Fader god
Som ett barn, din nöd att klaga,
Det skall honom väl behaga.
Där ej bönens låga brinner,
Tron förgår i köld och natt,
Kärlekseldens glöd försvinner,
Hoppets stråle lyser matt,
Andens frukter inom kort
Falla av och vissna bort:
Bedja är dig högst av nöden,
Att ej slutet bliver döden.
Starka unga män försvagas
Och av trötthet giva opp,
De av vanmakt så betagas,
Att de falla i sitt lopp.
Men som örnen uppåt far,
Den till Gud sin tillflykt tar
Får i bönen nya vingar
Och sig fri mot höjden svingar.
Är du ensam, övergiven,
Lider fattigdom och nöd,
Är din lott på jorden bliven
Att få äta tårars bröd,
Till din Gud i bönen fly,
Och hans nåd, var morgon ny,
Skall du då med glädje skåda,
Frälsad ur misströstans våda.
Vill du smaka dolda friden,
Ej av världen trodd och känd,
Men dock redan här i tiden
I de trognas hjärtan sänd,
Då i bönen trägen var,
Lov och pris ej heller spar,
Och den frid beskärd dig bliver,
Som blott Herren Kristus giver.
Vill du lyckligt målet hinna
Och fullborda loppet väl,
Seger över döden vinna,
Få till sist en frälsad själ,
Lev då i beständig bön,
Så blir livets afton skön.
Salig du din ande sänder
I din Guds och Faders händer.
