En dåre för sin framtid gråter,
Den vise njuter glad sin dag,
Och lugn och trygg sig öfverlåter
Till himlens milda välbehag.
Att, under knot på ödets lagar,
Man lifvet ej må önska kort,
I vin och kärlek våra dagar
Må sjungas, drickas, skalkas bort.
Flyn, vänner, allt hvad känslan sårar,
Låt sorg ej göra tiden lång,
Han skådar nödigt våra tårar,
Som gaf oss flickor, vin och sång.
Med rågadt glas och eldadt hjerta,
I flickans sköt, i vänners lag,
Han böd oss glömma lifvets smärta,
Han böd oss njuta dess behag.
Men må dock allt med måtta njutas,
Blygd öfver den, som ej det vet!
Må han för evigt uteslutas
Från våra nöjens ljuflighet!
Ja, må vi älska, dricka, sjunga.
Blott glädjen, glädjen är vårt mål,
Och medan ljuft den styr vår tunga,
Dess moders, måttlighetens skål!
