Det är dagens gryningstimma,
Örtagårdens blommor glimma,
Darrande för daggens tårar;
Sus i oljeträden far.
Lutad vid hans graf, allena
Sitter sorgsen Magdalena,
För det kval, som barmen sårar,
Jorden ingen lindring har,
Hvi gråter du kvinna? Så änglarne sade,
Jag vet ej, hon svarar, hvar Mästarn de lade.
Hvem är han, som syns i dimman?
Kommer re'n i gryningstimman
Blomstermästarn hit att njuta
Unga rosors morgondoft?
»O, hvart bar du», så hon säger,
»Herren, till hvad hviloläger?
O, hvar är han? Jag vill sluta
I min famn hans trötta stoft.»
Han talar. O röst, som kan hjärtan befria!
Den stämman hon känner. Den ljuder: »Maria!»
Genom lunden far en rysning,
Sol går upp. I röd belysning,
Som kring bärg och dal sig breder,
Flamma örtagårdens trän,
Och en kvinnosjäl som rädes,
Klarnar upp i frid och glädes,
Och Maria sjunker neder
Och vill famna Herrens knän.
Ej mäktar hon tala, af lycka hon bäfvar,
»Rabbuni» blott sakta på läpparne sväfvar.
»Kom ej vid mig», hörs han svara,
»Till min Fader skall jag fara,
Till mitt rikes dolda under,
Till min Gud och eder Gud.»
Han försvann. Som eko bringar
Åter tonen, som förklingar,
Som ett brus ur fjärran lunder
Höres än Hans stämmas ljud,
»Maria, Maria» i rymden det tonar
Med röst, som ett lidande hjärta försonar.
Själ! Om du, en salig timma,
Vill, som hon, en gång förnimma
Denna stämma, som hugsvalar
Och försonar evigt dig —
Vet: från lättsinnt yras löjen,
Vet, från flärdens tomma nöjen
Skall du gå i skumma dalar
Luttringens och kvalets stig,
Från Magdalas by, från Genesarets bölja
Till kors och till graf skall du Mästaren följa.
