Gustavianernas poesi/Man äger ej snille för det man är galen
| ← Våra villor |
|
Till Rosalie → |
MAN ÄGER EJ SNILLE FÖR DET MAN ÄR GALEN.
SKALDESTYCKE,
INSÄNDT TILL SÄLLSKAPET PRO SENSU COMMUNI D. 1 SEPT. 1787.
Jag medger det — helt visst blef mången stor mans del
att snafva något fjät, att mörkna vissa stunder.
Allt ytterligt är ställdt på gränsen af ett fel:
ju högre bergets spets, dess brantare därunder.
Känn faran, dödlige! af Snillets himlalån.
Nyss Gud, nu åter mask, hvad sänkte dig? — En svindel.
Den stora spänningskraft, som lyft dig, Snillets son,
hvad är han? — Blott ett hår, blott tråden af en spindel.
Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser,
som högst bland Skalderne i evigt lof regerar,
visst slumrar han ibland, vår goda Far Homer, —
Horatii egna ord — förlåt, jag blott citerar.
Där näst, o Edens Skald! står du vid Snillets tron —
Men … Dödens aflelse af Syndens hor med Satan! …
Men … Himlens kanonad !… Är detta Skaldens ton?
Ej skrålet mera likt af någon full på gatan?
Blef då förvillelsen allena Skaldens lott?
Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? —
Nej, Vishet, Vishet själf är stängd af krets och mått;
stig öfver eller vik — och du är fänans like.
Du, som af äpplets fall för Stjärnan lagar fann,
som mätt Kalkylens djup och klufvit Ljusets stråle!
Också red du en gång till Bedlam, store man!
från Apokalypsis uppå en musblack fåle.
Och du, som människan det stora budord skänkt,
att blott i Tviflets spår till sanningarne vandra!
Du glömmer det — och strax bland Hvirflar oförtänkt
du famlar yr och blind som Mesmer och vi andra.
Men fast man någon gång i Solen fläckar såg,
blir Månen likafullt med sina fläckar Måne.
Fast Newton själf en dag i andefeber låg,
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt — en fåne.
I, narrar utan smak, som gudarasande
tron eder stora bli med stora skalders brister!
I, narrar utan vett i vetenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummerpunkterare, Magnetiserare,
Fysionom-, Alkem-, Kabbal- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd. — En klok kan galen bli;
den snille är i ett, kan vurma i ett annat:
men tro att Snillets höjd är höjd af raseri,
se däri, mina barn, bedran I er förbannadt.
Förgäfves sagdt! — Nåväl, en genväg öppnas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda.
Att deras likar bli, godt folk! hvad tarfvas mer
än sätta puckeln på och ögonen förbinda?
Men lämnom skämtets udd! — För svagt dess vapen är,
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder,
när samfundslugnet störs och villan upprätt bär
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder.
Då, Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk
och slå den djärfvas bröst, att ärret evigt blifver! —
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk:
gå, lyd med värdighet den kallelse det gifver!
O Manhem! lika nämndt af gammalt mannavett
som gammalt mannamod, o säg, hvar skall du hamna
ur dessa villors djup? — Ett år och ännu ett:
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna.
Från dårskap är all last, all dygd af ljuset är.
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet,
mot Mänskans majestät, och ditt, Regent! — ty lär:
där Fanatismen går, går Upproret i fjätet.
Förlåt mig sanningen, min Kung! — Förlåt den dygd,
som häfver Skaldens bröst, som lyfter fria själar,
som, eldad för ditt lof, skall se med lika blygd
din spira sträckas ut till dårar som till trälar.
Men I, som bindelen på deras ögon lagt,
anförare! hvad är den lön I efterleten? —
Jag ser det — Ryktbarhet! allt lyder då din makt,
och dåren, dåren själf vill nå odödligheten!
Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner —
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn
till åtlöje för dig och dina söners söner!