Mannen, som skulle sköta hushållet
← Gossen och fan |
|
Skarfvarne från Udröst → |
Mannen, som skulle sköta hushållet.
Det var en gång en man, som var så ondsint och vild, och aldrig tyckte han, att hustrun gjorde nog i huset. Så kom han hem en qväll i slåttertiden och grälade och brummade och svor, så det gnistrade om honom. «Kära far, var då inte så ond,» sade käringen; «i morgon ska’ vi byta arbete; jag ska’ gå ut med slåtterkarlarne och slå, så får du sköta hushållet.» Ja, det tyckte mannen bra om, och det ville han gerna. Tidigt om morgonen tog käringen lien på axeln och gick ut på ängen med slåtterfolket och skulle slå. Mannen skulle då till att ställa om huset. Först skulle han till att tjärna smör, men då han hade tjärnat en stund, blef han törstig, gick ned i källaren och skulle tappa i öl. Medan han höll på att tappa i ölstånkan, fick han höra, att grisen hade kommit in i stugan. Han åstad med tappen i hand och opp för källartrappan i rödaste rappet för att passa grisen, så att han inte skulle välta omkull tjärnan; men då han fick se att grisen redan hade slagit tjärnan öfverända och stod och sörplade på grädden, som rann utöfver golfvet, blef han så rasande arg, att han alldeles glömde öltunnan, och sprang efter grisen det fortaste han kunde. Han hann honom i dörren, och der gaf han honom en duktig spark, så att han blef liggande på fläcken. Nu kom han ihåg, att han gick med tappen i handen; men då han kom ned i källaren, hade allt ölet runnit ut ur tunnan.
Då gick han ut i mjölkkammren igen och fann der så mycket grädde, att han fick tjärnan full, och så gaf han sig till att tjärna; för smör ville han ha till middagen. Då han hade tjärnat en stund, kom han ihåg, att kon stod inne ännu och hvarken hade fått vått eller torrt, fast det var långt lidet på dagen. Han tyckte det var långt att gå till hagen med den, och så tänkte
han, att han skulle släppa den upp på taket; det var torftak på stugan, och der växte långt präktigt gräs. Stugan stod vid en brant backe, och om han lade en planka från backen upp på taket, så trodde han nog, att han skulle få kon dit upp. Men tjärnan tordes han heller inte släppa, för hans lilla unge for och kraflade om på golfvet och kunde lätt slå den öfverända, tänkte han. Tjärnan tog han på ryggen och gick så ut, men han skulle vattna kon först, innan han släppte upp henne på taket. Han tog då ett ämbar att ta vatten i brunnen med, men då han böjde sig ut öfver kanten, rann grädden ut ur tjärnan och ned i nacken på honom och så ned i brunnen. Det led nu till middagen, och smör hade han ändå icke fått; så tänkte han, att han skulle koka gröt och satte derför en gryta med vatten i på spiseln. Då han hade gjort det, kom han att tänka på, att kon kunde falla ned från taket och bryta benen eller nacken på sig, gick så upp på taket och skulle binda henne. Den ena ändan af repet band han om halsen på kon, släppte det ned genom skorstenen och band andra ändan om sitt lår, för vattnet kokade redan i grytan, och han måste till att vispa i gröten. Medan han höll på dermed, ramlade kon ändå ned från taket och drog mannen upp i skorstenen med repet; der satt han fast, och kon hängde utanför väggen och sväfvade mellan himmel och jord, och hon kunde hvarken komma upp eller ned. Hustrun hade väntat både länge och väl på, att mannen skulle komma och ropa hem dem till middagen; men det blef ingenting af. Till sist tyckte hon det dröjde allt för länge och gick slutligen hem.
Då hon fick se att kon hängde så ynkligt, gick hon dit och högg af repet med lien; i detsamma föllmannen genom skorstenspipan, och då käringen kom in, stod han på hufvudet i grötgrytan.