Margit

I

Hon föddes om våren när tranorna drogo
mot norr över skogarnas grönskande krön
och isarna vindvakar nattetid slogo
och solen gick hårt åt den svartnande snön.
Det var plåga och mörker i kojan den natten
och knappast en stjärna i grånande sky,
till sjukkost fanns kornbröd och salt och vatten
och tre mil var vägen till närmaste by.

Och dagern som lyste i Margits öga
blev porten till natten och vilan för mor -
men hunger och trasor betyda så föga,
när livet vill starkast. - Margit vart stor.
Åt storbonden Matti hon vallade fåren
och redde hans hampa och spann hans ull,
och sjöng sina vallande visor om våren,
när jorden av nyfödda blommor var full.

Tre mil över bergen hon vandrade trägen
till kyrkan och livets förlossande ord,
och ej må den människa klaga på vägen,
som vandrar till Herrans välsignade bord.
Och ofta hon knäböjde andfådd i gläntan,
där skogen slöt kyrkan i pingstny skrud -
hon var som en blomknopp som sprängs av förväntan
på lusten i livet och undret i Gud.

II

Men då Margits ungdom rädd och blid
gick över i yra och skälvande år,
då försvann som den borde den vårliga frid,
och hon gick den väg som var kvinna går
och som varje visa sen Skriftens tid
besjungit som farlig och svekfull och kär
och fast tadlad ibland den helgedom når,
som står Herrans härlighet när.