Maria. En bok om kärlek/22

← XXI.

[ 54 ]

XXII.

Jag ser stränga läsarinnor rynka ögonbrynen. Förlåta, det må så vara. Men mera än det. Omöjligt. Så djupt kunde Maria icke förnedra sig.

Maria, du ljufva, träd fram och förkunna för dessa otrogna kärlekens lära. Förkunna dem, att kärleken står så högt öfver både ära och värdighet, att den öfverhufvud taget icke kan förnedra sig. Den frågar icke om mitt och ditt, den känner icke skilnad på godt och ondt, värdigt och ovärdigt.

När Maria gråtande låg vid mitt bröst, visste hon blott, att hon älskade mig, att hon nu kanske såg mig för sista gången, och att ingen tid fans at spilla.

[ 55 ]Mera glödande kyssar har icke Maria skänkt mig än dessa, hvilka flammade genom tårar, dessa, som voro solens farväl, förrän den svinner i natten.