Maria. En bok om kärlek/24
| ← XXIII. |
|
XXV. → |
XXIV.
Förbi!
Altid har jag älskat detta ord. Altid har det klingat för mig som en jublande fanfar. Något är afslutadt, något nytt begynner. Förbi! Det fins ingen osäkerhet längre, icke något skräfvel. Förbi och därmed punkt. Ordning, reda i förhållandena, möjlighet att börja på nytt. Bort med alla gamla bekymmer och besvär, tvifvel och spekulationer, hvilka hänga som en proppfull tornister på ens rygg. Åh, hvad det lättade, hvad det är gudomligt att kunna räta ut kroppen, fri från alla bördor. Förbi — hör ni, förbi! Blåsen det jublande ut för alla vindar: förbi! förbi! förbi!
Fanfaren hade klingat, och aftonen var inne. Jag satt i det halfmörka rummet, ensam, och stirrade in i kakelugnens höstbrasa. Den var nära att slockna; onödigt att lägga på mera ved, det var varmt tillräckligt. Jag satt och följde, huru elden dog bort. Under prassel som af fallande blad sjönko koksbiterna i hop, den svarta döden trängde sekund efter sekund längre in i eldhögen, gick systematiskt från stycke till stycke, till dess att de sista glöden begrofvos i den sammanstörtande högen.
Förbi! Ordet ljöd i mitt öra, icke muntert och friskt, nej, vemodigt och fullt af ångest. Jag blef sittande, under det att mörkret samlade sig omkring mig, och jag tänkte:
Elden i min boning är släckt, elden, som aldrig gjorde mig smärta, utan blott var mig till trefnad och glädje. Min redobogna eld, som blossade varmt, sprakade muntert, glödde mildt, alt efter mitt behof, min vackra, min ljufliga eld är icke mera. Den är förbi. Jag har själf stängt för den. Men vet jag, om jag finner någon bättre, om i det hela taget det fins för mig i världen någon annan eld? Locka då elden fram ånyo! Läs upp för den, och kan du tvifla på, att din trofasta eld glad skall vakna under din manande pust?
— — Jag sprang upp. Jag tände lampor och ljus. Och åter klang fanfaren i mina öron: Du är tokig, som sörjer och längtar. Hvad som skett, måste ske. Du är fri, fri.
Förbi.