Maria. En bok om kärlek/38
| ← XXXVII. |
|
XXXIX. → |
XXXVIII.
Efter gammal god poetisk sed borde jag tvifvelsutan hafva afslöjat Marias föräldrar med alla deras fel och förtjänster. Nu är det något sent, och hvarför dessutom förarga dessa hederliga människor, hvilka icke hafva med historien att göra?
Det ar deremot en annan, som jag nödgas presentera. Det är Marias friare.
En dag kom Maria och berättade mig helt nonchalant, som om detta brukade hända henne alla dagar, att hon fått ett giftermålsanbud. Hon var dock påtagligen mycket upptagen af detta. Hon hade bedt om anstånd med svaret och bad mig nu om ett råd.
Jag kände Marias friare och kunde således lämna hans noggranna signalement.
Jag skall också genast berätta ett och annat om honom, men jag förutskickar den anmärkningen, att det mesta naturligtvis är lögn. Hur skulle det kunna gå an att nämna karlens rätta namn och yrke, tala om, hvad hans skräddare hette, och porträttera alla hans finnar?
En god vän till mig, en finsmakare, en mycket ansedd kritiker, häfdar emellertid den uppfattningen, att författarna icke hafva rätt att undanhålla publiken upplysningar om deras personers borgerliga ställning m. m. d.
Jag förklarar därför, att Marias friare var en ansedd fabrikör. Jag väljer denna titel, dels därför att den tillförsäkrar sin innehafvare alla romanläsares sympati — och jag vill vara ridderlig mot denne stackars man, som är i mitt våld, och som jag utan ringaste fara kunde göra till ett kräk eller en satan — dels emedan fabrikör är det mest elastiska förvärfsbegrepp som fins. Man kan fabricera manglar och ostar, margarin och oljefärgstaflor, tidningar och skandaler, kanoner och ammor.
Marias friare var altså fabrikör, icke gammal och icke ung, en man i sina näst bästa år, med en lofvande forntid, en solid nutid och med möjlighet för alting i framtiden.
I det hela taget en man, hvars anbud väl var vardt att taga i öfvervägande.