Maria. En bok om kärlek/42
| ← XLI. |
|
XLIII. → |
XLII.
Maria, min hvita hind, prisad vare du, att du bevarade ditt hjärta ståndaktigt i dessa pröfningens dagar.
Så obekymrad om faran sprang du mellan din friares snaror och min äng. Han hotade och han lockade, men just som han trodde, att han hade dig i sitt nät, sprang du med snabba hopp bort för att äta ur min vinkande hand.
Kände du ånger och samvetsagg vid detta dubbelspel? Säkerligen, när du var borta från mig. Dina bref talade därom. Du bad mig om att släppa dig. Eller du bad mig befalla dig att släppa den andre.
Men när du lyckligt och väl hade hunnit in till mig, och ditt hufvud hvilade vid mitt bröst, då var all ånger och ångest som blåsta bort ur min själ. Här var dig godt att vara, här fans i salig trygghet lifvets enda lycka. Vi två allena. Ingen och intet saknade vi. Hvad kom oss alt annat vid? Må de äflas och kämpa ute i världen, må de gråta och jubla, må de slita ut sig i hat och förtviflan. Här fans en fridlyst vrå, en timme af salighet, nedsänd till jordens jämmerdal.
Men jag mins också, Maria, din skälfvande frysning, när du i den mörka natten gick från mig, mins den långa blick, med hvilken du i stum förtviflan tog afsked af mina rum.
Hvarför bad jag dig icke stanna?
Jag visste ju icke den ljufva hemlighet, som mitt bröst girigt dolde, den, hvilken du anade, din själ till styrka i dessa pröfningens dagar.