Maria. En bok om kärlek/46
| ← XLV. |
|
XLVII. → |
XLVI.
Ogudaktiga författare säga: Skön som synden.
Jag är icke ogudaktig och gifver dem icke rätt. Synden är vederstygglig. Dess ansigte är krampagtigt förvridet, dess läppar hvita, dess händer skälfvande, den smyger sig omkring i mörkret med fega blickar. Och från dess mun utgår en stinkande andedrägt, som förpestar all lifvets glädje.
Jag känner denna synd, jag har varit på gästabud samman med den. Jämmerliga gästabud, där vinet smakade som malört, där fasan kom löjena att stelna, där blodet frös till is under en skallrande dödskalles skämda kyssar.
Syndens väsen och kännetecken är fulhet. Låt synden blifva skön, som Maria var skön, och den är icke synd.